Forskningen visar begränsad nytta och bara i specifika situationer

Användning av verkligt värde i redovisningen har varit föremål för diskussion under de senaste åren, Jan Marton går här igenom var i redovisningen verkligt värde förekommer, hur begreppet definieras i redovisningens reglering, vilka svårigheter som kan uppstå när verkligt värde ska räknas fram och slutligen vad forskningen kommit fram till om nyttan med verkligt värde.

I Sverige anges ibland att inom IFRS används verkligt värde i mycket stor utsträckning, medan dess användning är mycket begränsad inom traditionell svensk redovisning. Detta är inte helt korrekt, även om verkligt värde används i större utsträckning inom IFRS. Det kan i huvudsak finnas två skäl till att verkligt värde används. Dels är det för att verkligt värde anses ge mer relevant information än anskaffningsvärde, och dels för att tillfredsställa krav på försiktighet, det vill säga att tillgångar inte får vara övervärderade och skulder inte undervärderade. Det första fallet gäller exempelvis för finansiella instrument och förvaltningsfastigheter. Exempel på det andra fallet är nedskrivning av materiella anläggningstillgångar och avsättningar för pensionsskulder.

I vissa situationer används verkligt värde som begrepp i redovisningen, exempelvis för finansiella instrument. I andra situationer används värden som är nära verkligt värde, men där det specifika begreppet inte används. Ett exempel är nedskrivning av anläggningstillgångar, där istället begreppet återvinningsvärde används (jfr IAS 36).

Inom IFRS används tre grundläggande värderingsmodeller: anskaffningsvärde, omvärdering och verkligt värde. Omvärdering innebär att man systematiskt omvärderar tillgångar när det finns väsentliga avvikelser mellan redovisat och verkligt värde, vilket innebär att man kommer att ligga nära verkligt värde i redovisningen.

Tabellen på nästa sida visar för vilka tillgångar respektive skulder verkligt värde används inom IFRS. En generell utgångspunkt i IFRS är att anskaffningsvärde motsvarar verkligt värde vid anskaffningstidpunkten. Det som återges i tabellen är hur efterföljande värdering av tillgångar och skulder görs. Därmed är inte rörelseförvärv enligt IFRS 3 med i tabellen, även om det även där finns en värderingsproblematik kopplat till verkligt värde.

Det finns några ytterligare saker att notera med avseende på tabellen. De tillgångar som värderas till anskaffningsvärde ska under vissa villkor skrivas ner. I de fallen görs avsteg från anskaffningsvärde, och istället används ett värde som ligger nära verkligt värde (återvinningsvärde). Det är dock en liten minoritet av tillgångar som faktiskt skrivs ner. Omvärderingsmetoden är mycket ovanlig i praktiken. Detta leder i många företag till att endast vissa finansiella instrument, samt avsättningar värderas till verkligt värde. Biologiska tillgångar, aktierelaterade ersättningar, pensionsskulder och förvaltningsfastigheter ska eller får värderas till verkligt värde, men förekommer inte i alla företag.

Hur ser då detta ut för svenska företag som inte följer IFRS? Svensk redovisning föreskriver försiktighet. Det innebär att nedskrivningar och avsättningar ska avspeglas till verkligt värde även i Sverige, vilket ar relaterat till det grundläggande kravet på försiktighet i redovisningen. Dessutom är det tillåtet att värdera vissa finansiella instrument till verkligt värde, även om det är ovanligt i praktiken.

Definition av verkligt värde i regleringen

Inom IFRS finns en definition av verkligt värde, som återkommer i ett flertal standarder där begreppet används. Definitionen i exempelvis IAS 39 fångar upp både tillgångar och skulder, och lyder:

Verkligt värde är det belopp till vilket en tillgång skulle kunna överlåtas eller en skuld regleras, mellan kunniga parter som är oberoende av varandra och som har ett intresse av att transaktionen genomförs.

En viktig del i definitionen är att den hänvisar till tänkta transaktioner mellan oberoende parter. Det innebär att i IFRS definieras verkligt värde i termer av en marknad, där de specifika aktörerna inte är centrala. Värdet är oberoende av vem som innehar tillgången eller skulden. Verkligt värde är alltså baserat på tillgången eller skulden i sig, snarare än på vem som innehar den.

Det kan finnas situationer i praktiken där värdet på en tillgång eller skuld varierar beroende på vem som använder den. Vi kan exempelvis tänka oss en fabriksanläggning i en region där det skett ett antal nedläggningar av industrier. Anläggningen kanske är mycket svårsåld, och därför har ett lågt eller inget värde på marknaden. Den kan ändå ha ett värde för det företag som använder den, genom att anläggningen används för tillverkning av företagets produkter. Därigenom kan den bidra till positiva kassaflöden i framtiden, och således ha ett positivt värde.

balans08_67_43

Ett fall där verkligt värde används är, som nämndes i föregående avsnitt, i samband med nedskrivning av tillgångar (jfr IAS 36). Där används, till skillnad från i övriga fall, ett företagsspecifikt värde. Värdet benämns inte heller verkligt värde, utan begreppet återvinningsvärde används. I det fallet fångas den nyss beskrivna situationen upp. Om ett visst företag kan ha nytta av tillgången så kan den redovisas till ett värde som överstiger det som tillgången kan säljas för.

Det pågår arbete med att strama upp definitionen av verkligt värde i redovisningen. IASB har startat ett projekt som är tänkt att leda till en standard om hur värdering till verkligt värde ska gå till. Bakgrunden är att de existerande reglerna för verkligt värde är spridda över ett stort antal standarder, och enligt IASB är de olika standarderna inte konsekventa. Ett skäl till det kan vara att olika standarder som refererar till verkligt värde har tillkommit vid vitt skilda tidpunkter, och synen på verkligt värde kan ha ändrats över tid. Den standard som troligtvis kommer att ges ut är endast tänkt att specificera hur värdering till verkligt värde ska gå till i de fall det krävs av någon annan standard. Den är inte tänkt att utöka eller minska kravet på när verkligt värde ska användas.

Amerikanska FASB gav ut en standard om verkligt värde i september 2006 (FAS 157). Den specificerar, liksom IASB:s tänkta standard, hur värdering till verkligt värde ska gå till när det krävs av någon annan standard. IASB tittar på utformningen av FAS 157 vid utvecklingen av en ny standard.

Både FAS 157 och nuvarande tankar hos IASB innebär att verkligt värde definieras som ett värde som kan erhållas i en transaktion mellan oberoende parter, och inte ett företagsspecifikt värde. Det är sannolikt att detaljgraden inom IFRS kommer att öka med avseende på värdering till verkligt värde. Ett exempel på en fråga som diskuteras är huruvida ett värde på en marknad är ett aktuellt inköpspris {current entry price) eller ett aktuellt försäljningspris (current exit price). FAS 157 specificerar att verkligt värde är aktuella försäljningsvärden. IASB lutar för närvarande åt att båda priserna kan vara aktuella, men i olika situationer. Då måste man i en kommande standard definiera de två priserna.

För den som tycker att inköps- och försäljningspris borde vara något så när lika, kan noteras att de kan skilja sig åt av flera skäl. En sådan orsak kan vara transaktionskostnader. En annan är informationsasymmetri, vilket innebär att säljare ofta har bättre information om tillgångar än köpare. Det kan också vara så att samma tillgångar köps och säljs på olika marknader, där olika priser gäller. Den nuvarande definitionen av verkligt värde inom IFRS (återgiven ovan från IAS 39) specificerar inte om det gäller inköps- eller försäljningspris, utan hänvisar till en mer allmän transaktion.

Vi kan konstatera att det pågår arbete hos IASB med syfte att ytterligare definiera och specificera värdering till verkligt värde. Det ser i dagsläget inte ut som att detta kommer att leda till förenklade eller mindre omfattande regler. Som jämförelse hade FAS 157 när den gavs ut 158 sidor inklusive bilagor, så det rör sig om omfattande texter. Detta för oss in på nästa område, nämligen att det kan vara svårt i praktiken att få fram verkliga värden.

Svårigheter att ta fram verkliga värden

Som nämndes i föregående avsnitt är verkligt värde i redovisningen baserat på en hypotetisk marknadstransaktion på balansdagen. I praktiken är det inte alltid helt lätt att uppskatta hypotetiska värden. Det har också kommit en del kritik från praxis gällande att det är svårt att beräkna värdena i redovisningen.

Vad säger då forskningen om dessa svårigheter? Man har visat att det är mycket svårt att utveckla redovisningsregler som ger stabila och objektiva värden i balansräkningen. Detta gäller särskilt när verkligt värde ska beräknas via modeller som kräver antaganden av redovisande företag, exempelvis värdering av onoterade optioner eller pensionsskulder. Tillförlitlig redovisning av verkliga värden kan framför allt göras när det finns aktiva marknader för den tillgång eller skuld som ska värderas, och i praktiken är det inte alltid fallet. För att ytterligare understryka subjektiviteten i värdena har man funnit att värden i balansräkningen ofta styrs av de incitament företagsledningen har att visa höga eller låga värden.

Ytterligare svårigheter med verkligt värde visas av att de interna kontrollsystem företag har ofta inte är förberedda för att hantera bedömningar som görs i samband med verkligt värde. Det kan också vara svårt för revisorer att i samband med revisionen sätta sig in i och utvärdera de värderingsmodeller som används. Sammanfattningsvis visar forskningen betydande problem vid tillämpning av verkligt värde.

Nyttan av verkligt värde

Om nu verkligt värde är så svårt, varför används det då, det vill säga vad kan nyttan vara? IASB:s föreställningsram anger att aktieägare är de primära användarna av redovisning. För den gruppen av användare kan det antas att redovisning som avspeglar aktuella (verkliga) värden är den mest relevanta, det vill säga den redovisning som bäst lämpar sig som beslutsunderlag. Problemet är att tillförlitligheten, som noterats ovan, kan bli låg. Därför kräver IASB framför allt verkligt värde för tillgångar där marknadsvärden finns tillgängliga. Det gäller finansiella instrument, fastigheter och biologiska tillgångar. Dessutom har de tillgångarna andra egenskaper som gör verkligt värde mer relevant:

Finansiella instrument hanteras ofta internt baserat på verkliga värden, till exempel i samband med säkring.

Fastigheter ägs ofta under lång tid, och aktuella värden kan skilja sig väsentligt från anskaffningsvärden.

Biologiska tillgångar kan, till skillnad från andra materiella tillgångar, förbättra sin fysiska prestanda över tid, utan att innehavaren utför arbete på dem.

Det finns följaktligen en logik med att använda verkliga värden i vissa fall, och det skulle kunna förväntas leda till redovisning av högre kvalitet. Men, vad säger forskningen? Vad vet vi om detta?

Ett stort antal studier har undersökt huruvida verkligt värde för finansiella instrument är till nytta för användare av redovisningen (användare är definierade som aktieinvesterare). Generellt är det inte till någon nytta, men verkligt värde kan vara användbart i särskilda situationer, till exempel:

För finansiella instrument som handlas på aktiva marknader snarare än för onoterade instrument.

I företag som inte följs av analytiker.

Där mer detaljerad information visas. Exempelvis blir verkligt värde på skulder mer användbart när det är uppdelat på olika slag av skulder, såsom skulder till fast och rörlig ränta.

Nämnda studier har fokuserat på finansiella instrument, där frågan om tillförlitlighet är enklare att hantera än inom andra områden. Några studier har dock undersökt andra områden. Det finns exempelvis indikationer på att redovisning av pensionsskulder till verkligt värde inte är användbart, men däremot att verkligt värde på materiella anläggningstillgångar (enligt omvärderingsmetoden, jfr IAS 16) är till nytta för användarna.

Sammanfattningsvis visar forskningen att det finns en viss nytta med verkligt värde i redovisningen, men att nyttan är begränsad till vissa specifika situationer. Det blir intressant att följa den framtida utvecklingen av verkligt värde, för det finns onekligen arbete kvar att göra inom området!

Ek. år Jan Marton är verksam vid Handelshögskolan i Göteborg samt arbetar med redovisningsfrågor på KPMG i Göteborg.