Vad krävs egentligen för att införa något helt nytt? Måste det gamla försvinna? Ofta är det enklare att skapa något nytt om det inte finns något tidigare att ta hänsyn till. Inom redovisning är det dock ofta så att gamla normer lever kvar. De personer som redovisar och reviderar byts ju inte ut bara för att normerna ändras. I vilken utsträckning är det möjligt att ta till sig nyheter för dem som redan har kunskap om redovisning?
Svårigheter att ta till sig nyheter kan uppkomma av flera anledningar. En är helt enkelt brist på tid och resurser för utbildning. Många antar förmodligen att det är ok att redovisa på samma sätt som förra året, om de inte får höra något annat. Men, hur hör man något annat om man inte aktivt letar efter det? Tyvärr kommer inte nyheterna hoppande när man skulle behöva få reda på dem.
Det är dock inte enbart brist på information som kan vara problem. Ytterligare svårigheter uppstår när nyheter innebär ett helt nytt sätt att tänka. Det kan finnas ett starkt motstånd mot att ta till sig nya sätt att tänka, särskilt när en grupp av människor delar det tidigare tankesättet. Det är just denna situation Sverige hamnade i vid införandet av IFRS. I den sociala miljö som Sverige utgör fanns ett existerande sätt att se på redovisning. I det läget kommer IFRS in som en delvis främmande fågel.
Ett tidigare exempel på introducering av ett främmande begrepp i svensk redovisning var när ”rättvisande bild” infördes i samband med implementeringen av det fjärde EG-direktivet, i form av årsredovisningslagen (1997). Det är fortfarande oklart vad begreppet innebär i Sverige, men det kan tolkas som något som liknar ”god redovisningssed”, ett invant och tryggt begrepp. Detta gällde inte enbart i Sverige. Runtom i Europa tenderade ”rättvisande bild” att tolkas som att redovisningsregleringen skulle fortsätta att fungera på samma sätt som tidigare.
Om vi återgår till nutid kan vi konstatera att IFRS medför utmaningar på två plan. För det första innebär IFRS ett delvis nytt sätt att tänka på en övergripande nivå. Ett exempel på det är minskat fokus på försiktighet jämfört med traditionell svensk redovisning. För det andra kommer nya sätt att se på specifika redovisningsområden inom IFRS.
Inom leasingområdet diskuteras för närvarande just en grundläggande förändring i synsätt och den utgör ett bra exempel på hur nyheter kan tänkas bli införda i praxis. I nuvarande IAS 17 är utgångspunkten att en tillgång ska redovisas hos leasetagaren om avtalet är att betrakta som ett slags köp på avbetalning. Grundtanken är att leasetagaren de facto anskaffar en materiell anläggningstillgång, trots att den inte ägs juridiskt, och då ska den också redovisas som en materiell anläggningstillgång. IAS 17 innehåller även regler för hur en leasingskuld ska redovisas i balansräkningen.
De nya tankarna innebär att den tillgång som erhålls i ett leasingavtal är rätten att använda en tillgång under en avgränsad period. Denna rätt anses utgöra en immateriell tillgång. Det innebär att redovisningen avspeglar en immateriell rättighet snarare än en materiell tillgång. Det kan noteras att liknande tankegångar redan finns i IFRIC 12, som föreskriver att nyttjanderätt av materiella tillgångar ska redovisas som immateriella tillgångar i enlighet med IAS 38, om avtalen har en viss utformning.
För leasing skulle förändringen innebära att det inte längre är intressant att skilja på finansiella och operationella leasingavtal. Alla avtal innebär en nyttjanderätt, även de som bara täcker in en liten del av den leasade tillgångens nyttjandeperiod. De relaterade skulderna är, liksom tidigare, tänkta att utgöra finansiella skulder.
De här tankarna om redovisning av leasingavtal presenterades nyligen på en konferens av Mary Barth, en av IASB:s medlemmar. En åhörare påpekade då att egentligen skulle ingen ny leasingstandard behövas. Förvärvade nyttjanderättsavtal (vilket det handlar om här) ska ju nämligen redovisas som immateriella tillgångar redan enligt den existerande IAS 38. De finansiella skulderna ska redovisas enligt IAS 39. Så, om IAS 17 dras tillbaka, så borde leasingavtal börja redovisas enligt de två redan existerande standarderna.
Barths respons var: ”we live in an incremental World”. Det innebär att förändringar sker gradvis, baserat på redan existerande praxis. Hon trodde inte att företag automatiskt skulle börja följa IAS 38 och IAS 39 med avseende på leasingavtal. Det stämmer säkert. De som redan idag redovisar leasingavtal har byggt upp ett sätt att se på dessa avtal i redovisningen. De kommer inte att ändra sin grundläggande syn utan en mer konkret påverkan utifrån.
Det är inte så lätt att lägga bort redan existerande sätt att se på världen. Hur ska vi hantera redovisningens ruiner, det vill säga de normer och tankesätt som inte längre är aktuella? Så här efter sommaren är det kanske ett bra tillfälle att lägga undan det gamla, och satsa på nya friska idéer till hösten!
Ek. dr Jan Marton är verksam vid Handelshögskolan i Göteborg samt arbetar med redovisningsfrågor på KPMG i Göteborg jan.marton@kpmg.se