Finansinspektionens nya föreskrifter för beräkning av värde av pensionsåtaganden i företag står i bjärt kontrast till inspektionens arbete med att – vad avser tjänstepensionsförsäkringar – se till att försäkringsbolagen tillämpar aktsamma antaganden och annan övervakning. Det hävdar pensionskonsult Anders Palm. Han anser att föreskrifterna måste återkallas och en ny utredning göras.
Tryggandelagen eller annan lag tvingar inte arbetsgivare att göra reserveringar för pensionsåtaganden. Men med undantag för kreditförsäkrade åtaganden (i praktiken om kreditförsäkringsgivaren accepterar att inlösen inte sker) eller medgivande från tillsynsmyndigheten, råder skyldighet för arbetsgivaren enligt 25 § tryggandelagen att lösa in sina pensionsåtaganden genom köp av pensionsförsäkringar om näringsverksamhet i civilrättslig mening upphör. Finns pensionsstiftelse tillgodoses de pensionsberättigade först genom att stiftelsen köper pensionsförsäkringar och likvideras. Om pensionsansvar därefter återstår ska arbetsgivaren göra kompletterande köp av pensionsförsäkringar. Klarar inte arbetsgivaren det fullt ut blir det konkurs och då ska konkursboet, så långt dess medel räcker, ombesörja försäkringsköpet med beaktande av andra skulder och utan nämnvärd prioritet för pensionsskulder. I alla faserna sker fördelning enligt konkursrättsliga regler.
Finansinspektionens nya föreskrifter FFFS 2007:24 och FFFS 2007:31 trädde i kraft den 1 januari 2008. I stort sett endast där det finns avtal om värdesäkring medfört dessa kalkylökningar och med 1,8 procents ränta, som finansinspektionen då föreskriver, blir det drastiska sådana. Det stora flertal värdesäkrade pensioner gäller offentliganställda för vilka pensionen säkras av beskattningsmakten. För dem kan behovet av grundförstärkning faktiskt ifrågasättas – relativt den uteblivna förstärkningen för övriga pensionsåtaganden, som diskonteras med 4 procents ränta. Till de senare räknas även åtaganden inom ITP (FPG/PRI-systemet) och liknande. För sådana gäller att uppräkning har varit och rimligen kan förväntas bli lika stor eller större än med politiskt manipulerbara basbelopp som finns i offentliganställdas pensionsavtal.
Finansinspektionen tycks för övrigt avse att varje år anvisa nya beräkningsräntor, vilket ger oacceptabel volatilitet i redovisningen och som också kan ge svårförutsebara skattemässiga implikationer.
För huvuddelen av pensionsåtaganden ger de nya grunderna för inlösenbehov otillräckliga kapitalvärden och därmed får företags borgenärer och delägare en felaktig riskbild.
Ett exempel på hur de nya föreskrifterna slår: Livsvarig pension, utan efterlevandeskydd, till kvinna som är 80 år och 10 månader kapitaliseras med faktorn 7,8750 på årsbeloppet, en sänkning med 15,5 procent jämfört med 2001 års föreskrifter. T.o.m. jämfört med föreskrifterna januari 1964, vilka förstås inte beaktade senare ”uppfunnen” avkastningsskatt och baserades på livslängdsstatistik som snart är 50 år gammal, blir det en sänkning. Och jämfört med pris för inlösen i försäkring, som är den adekvata jämförelsen, visar en offert att underskattningen kan vara 66 procent. Till det kommer löneskatt.
Kanske försvarar sig Finansinspektionen med att man nu tar bort foten från den bromspedal som fanns i 2001 års föreskrifter och ger full frihet att värdera till valfria försäkringsbolagsgrunder. Men vilka företag gör det? Inte de företag som behöver det mest – de svagaste! Och vad ger det för jämförbarhet mellan företag?
Men för ett företag som vill göra så stor avdragsgill pensionsstiftelseavsättning som möjligt för utfästelser, är det nu fritt fram att räkna efter ”dyrast” möjliga försäkringsbolagspris. Därpå kan företaget när det måhända kommit i trångmål, välja att värdera åtagandena efter högsta ränta som finansinspektionen då tillåter – då kanske ännu högre än dagens. Resultatet blir kraftigt ”överskott” i pensionsstiftelsen som företaget kan ta ut för att täcka andra pensionskostnader enligt 14 § tryggandelagen som företaget haft för alla dem som inte exkluderas genom stiftelsens ändamålsbeskrivning.
Går företaget sedan i konkurs är de pensionsberättigade förlorare. Tryggandelagen kräver försäkringsköp motsvarande intjänad pensionsrätt, men pengarna räcker då inte.
Oaktat manipulativa beteenden som Finansinspektionens nya beräkningsföreskrifter möjliggör, bör det stå klart att den värdering av oförsäkrade pensionsåtaganden som Finansinspektionen föreskriver måste vara i samklang med ett värde enligt vilket det går att finna försäkringsgivare i händelse av lagstadgad, påtvingad eller frivillig inlösen.
Överhuvudtaget upprör den urholkning som Finansinspektionens föreskrifter leder till. Tryggandelagens spärrar forceras – spärrar som genom att begränsa gottgörelse ur pensionsstiftelser och minskning av skuldkonto skyddar de pensionsberättigade.
Varför ska företagens oskyddade eller riskutsatta pensionsborgenärer inte åtnjuta samma beräkningsmässiga omsorg som de vars pensionsrätt är täckt genom pensionsförsäkringar? Det finns bara en sak för Finansinspektionen att göra: Suspendera föreskrifterna FFFS 2007:24 och FFFS 2007:31 och återinför tillfälligt de i och för sig otillräckliga FFFS 2001:13 i avvaktan på resultat av en ny utredning med fokus på tryggandelagens syften! Gärna värdering efter marknadsränta också, men då inte annat än som upplysning eller i sidoordnad redovisning.
Jag hänvisar i övrigt till min artikel i Balans nr 5/2005.
Anders Palm är senior pensionskonsult vid Aon Consulting