Det är redovisningens fel! Eller snarare bristen på begriplig redovisning. En brist som skapat, eller i vart fall starkt bidragit till, såväl finanskrisen som onödigt uppskrämda bostadsrättsinnehavare och lurade småsparare.
BRF:en först: Inom några månader kommer hundratusentals svenskar att sitta på årsstämmor, klia sig i håret och fatta beslut om något de inte förstår.
I min egen förening är det samma visa år efter år.
Styrelsen måste förklara för våra medlemmar att föreningens ekonomi är god. Den förlust som redovisas hotar på intet sätt föreningens eller deras privata ekonomi. Avgifterna måste inte höjas. I själva verket är vi rika som troll och föreningen mår och går utmärkt.
Men det är inte lätt när den professionellt uppställda årsredovisningen säger något helt annat. År efter år går föreningen med förluster som styrelsen, till synes lättsinnigt, ”balanserar i ny räkning” – vad det nu kan betyda. Den här typen av redovisning är säkert utmärkt – för fogdar och proffs. Men det är otillständigt att kräva av vanliga bostadsrättsägare att de måste ha läst redovisning på Handels för att förstå effekterna av avskrivningar och fastighetsvärdering.
Hundratusentals svenskar borde rimligen ha rätten att få en lättförståelig beskrivning av hur deras största ekonomiska risk i verkligheten ser ut.
Och många av dessa är lika renons på begriplig redovisning och förklaring av hur deras sparkapital utvecklas. Fortfarande, trots åratals av massiv och rättvis kritik, levererar banker och försäkringsbolag den ena rapporten efter den andra där det krävs både förstoringsglas, kunskap i akademisk-byråkratisk svenska, försäkringslagstiftning och ekonomi för att kunna dra några som helst vettiga slutsatser och göra en grundläggande riskanalys.
Och den som då känner sig lurad och vill söka hjälp i sin nöd, finner snart att konsumentskyddet i Sverige är avsevärt mycket större när det gäller diskmaskiner och gräsklippare än när det gäller privatlivets kanske viktigaste ekonomiska beslut – det om försäkrings- och pensionsbeslut.
Nu är det långt ifrån bara ”okunniga” privatpersoner som drabbas av ekonomins obegripligheter. Tvärtom! Är det något finanskrisen visar är det att också de allra största spelarna berörs i allra högsta grad. Det är inte bara de fattiga husköparna i USA som lurats ta större risker än de har råd med.
Några av världens största banker och, till synes, skickligaste aktörer är lurade uppåt väggarna av andra, ännu skickligare aktörer, som gjort obegripligheten till en skön konst. De har skapat avancerade derivat och värdepapper som knappt ens de själva riktigt förstod värdet av – och än mindre risken.
En del av affärerna borde kunna klassas som rena bedrägerier. Hur och vad som drev Bernard Madoff på Wall Street att kunna bygga ett pyramidspel som kostat investerare svindlande 50 miljarder dollar är, i skrivande stund okänt. Men en sak är säker. Rätt och bra redovisat var det inte. Andra förlustaffärer får läggas på de aningslösas okunnighetskonto. Unga finansmatadorer har skapat värdepapper, som de själva kanske trott på, men som visat sig inte tåla den karga verkligheten.
När själva obegripligheten blev en affärsidé i mångmiljardklassen pumpades den bubbla som nu kommit att hota hela det finansiella systemet. Det ironiska i eländet är att det från början hedervärda syftet med alla derivat, SIV:ar och CDO:er var att de skulle sprida och minimera riskerna i det finansiella systemet. I stället blev det tvärtom.
Hur kunde det bli på detta viset? Det enkla svaret är – okunnighet! Utan god redovisning var det få som såg riskerna. Men varför kunde så många vara så okunniga? Det svaret är lika enkelt: bristen på civilkurage! Ingen vågade resa sig upp, peka finger och, högt och tydligt förklara att kejsaren är naken! Var fanns de redovisningskunniga som kunde slå larm. Var fanns de som vågade säga ”Det finns ju inga pengar”?
Olle Rossander är frilansande ekonomijournalist och har arbetat på flera av Sveriges större redaktioner, SVT Göteborg, Dagens Eko, Dagens Nyheter och Affärsvärlden.