Ja, visst ägnar Balans alldeles för lite utrymme åt biofilmer om revisorer och redovisningskonsulter. Men efter en senkommen googleträff på en utmärkt New York Times-artikel från förra sommaren ser vi möjligheten att råda viss bot.

Små europeiska filmbolag utklassar Hollywood när det gäller djupet i hur revisorn porträtteras, konstaterar tidningen, och lyfter fram bland annat den tyska dramathrillern ”Yella” från 2007. Revisorn Yella Fichte, en riktig filmsnygging stammande från Östtyskland, hamnar mitt i riskkapitalsvängen i samband med en romans, men förföljs av sin exman. Huvudrollsinnehavaren Nina Hoss vann silverbjörnen vid filmfestivalen i Berlin för rollen, i kategorin bästa skådespelerska.

Andra exempel på kvalitetsfilmer från vår sida av Atlanten det senaste decenniet-eller-så är romantiska ”Intima främlingar”, samt komedierna ” Middagsgästen” och ”Kom ut ur garderoben” av regissören Francis Veber. Deras franska ursprungstitlar är ”Confidences trop intimes” (2004), ”Le diner de cons” (1998) respektive ”Le pla-card” (2001).

Det speciella med dem är att revisorernas arbete ges central plats i berättelsen, därmed inte sagt att yrkesföreträdarna nödvändigtvis skulle framstå som särskilt trevliga prickar.

I amerikanska filmer är bilden däremot nästan helt förlöjligande. Till bottennappen hör den ettrige nörden som blir besatt av en demon i ”Ghostbusters” (1984), och Gene Wilders tönt i ”Det våras för Hitler” (1968). En lite mer nyanserad bild ges i och för sig i Danny Glovers roll som Henry Sherman i dramakomedin ”The Royal Tenenbaums” (2001).

New York Times artikel går att läsa på <www.nytimes.com/2008/07/13/movies/i3quee.html>.

ak