Detaljreglering och ett ökat krav på teoretisk korrekthet motverkar redovisningens viktigaste syfte; att användas som beslutsunderlag vid analyser av ett företag. Det skriver Håkan Bohlin, Investment Manager vid Sjätte AP-fonden.

Redovisningen har genomgått betydande förbättringar de senaste decennierna, i de flesta fall till det bättre. Tyvärr måste dock sägas att redovisningen, genom exempelvis delar av IFRS och US GAAP, har fått en alltmer tveksam utveckling genom alltför detaljerade regler.

Effekten av vissa nya regler har inneburit en redovisning som blivit allt svårare att förstå, samt att utrymmet för ”kreativ redovisning” sannolikt ökar. Jag är rädd för att man riskerar att förlora redovisningens viktigaste syfte, att användas som en del i beslutsunderlaget, exempelvis vid analyser av ett företag. I stället verkar ambitionen vara att få redovisningen att likna naturvetenskapens modeller, genom att vara teoretiskt rätt. Detta trots att vi inom samhällsvetenskapen aldrig kan komma dit.

Några exempel på tveksamma effekter är:

  • Alltmer ”verkliga värden” i redovisningen, trots att många tillgångars marknadsvärden är mycket svåra att bedöma. Effekten blir att resultatens volatilitet (felaktigt) kommer att öka. Utgångspunkten för detta resonemang är en överdriven tro på att marknadspriser alltid är korrekta bedömningar av en tillgångs värde. Detta skapar utrymme för oseriösa ledningar att redovisa för höga vinster. Ett exempel är Enron som marknadsvärderade sina leveransavtal genom att använda orealistiska antaganden. Skandias Embedded-value-beräkningar är ett annat exempel på vilka effekter en teoretiskt korrekt beräkning kan få. Fastighetsbolag ska enligt IFRS marknadsvärdera fastigheterna löpande och föra värdeförändringen via resultaträkningen. I dagens osäkra marknad är det rimligt att ställa sig frågan: ”Vad är en fastighets marknadsvärde?” Att det finns en stor diskrepans mellan vad fastighetsvärderare och aktieinvesterare tycker är uppenbart när man ser den stora substansrabatt (börskurs dividerat med justerat eget kapital) som gäller för noterade fastighetsaktier.

  • Teoretiskt korrekta lösningar, vilka dock skapar betydande problem och tolkningsutrymme i verkligheten, exempelvis:

    • Uppdelningar av övervärdet vid förvärv (utan förankring i hur bedömning görs vid affärer) ska göras på olika tillgångsposter.

    • Ingen avskrivning görs på goodwill. I stället ska Impairment tests göras löpande. Det är mycket svårt för revisorn att göra en annan bedömning än företagsledningens beräkningar och hävda att nedskrivning ska göras. Då många företag har lån med därtill hörande covenants (exempelvis soliditet) kan en nedskrivning innebära att covenants bryts. Detta ökar ytterligare revisorns svårighet att få gehör för sin synpunkt.

  • Balansräkningen blir den viktigaste rapporten (tvärtemot vad vi som arbetar med analys, värdering och företagsutveckling tycker) medan resultaträkningen kommer att innehålla många poster som inte ska tas med vid bedömning av ett företags resultat- och utdelningskapacitet.

Jag tror inte att det är en tillfällighet att en stor del av redovisningsskandalerna har inträffat i USA. Detaljerade regler har inneburit att många har slutat tänka och bara följt reglerna. Eller snarare funderat över hur man kan ändra beskrivningen (ej ändring av transaktionens ekonomiska innebörd) av transaktionen så att den kan redovisas på önskat sätt. Jämför exempelvis de regler som möjliggjorde för Enron att dekonsolidera mycket stora verksamheter trots att Enron hade kvar betydande ekonomiska risker. Principen substance over form, det vill säga att det är transaktionens ekonomiska innebörd och ej dess beskrivning som ska styra hur den redovisas, riskerar att gå förlorad i stor utsträckning.

Jag är medveten om att IFRS och US GAAP inte är sammanlänkade – än. Tyvärr är jag orolig för att den konvergering som sker kommer att göra situationen än värre, IFRS omfattas i dag av cirka 5.000 sidor beskrivningar medan US GAAP omfattas av, enligt personer jag frågat, runt 100.000 sidor. Det är uppenbart att det sammanslagna regelverket riskerar att bli som det amerikanska. Den historiska utvecklingen har tydligt visat att det amerikanska systemet har fungerat väsentligt sämre än vårt system när det gäller att minska antalet falsarier. Förklaringen till att US GAAP är mycket omfattande och detaljreglerande hänger sannolikt ihop med principen i USA där det gäller att ha regler som man ska följa och hänvisa till – annars är risken stor att man blir stämd.

Det teoretiskt korrekta sättet att beräkna en tillgångs värde är att med utgångspunkt från tillgångens förväntade framtida intjäning och ett avkastningskrav som beaktar dagens räntenivå och riskpåslag beräkna tillgångens värde. Eftersom tillgångens värde beräknas utifrån olika antaganden är det de belopp man använder för dessa antaganden som styr tillgångens värde. Detta innebär att två personer kommer att komma fram till två olika värden. Det är således omöjligt att beskriva de flesta tillgångars värden på ett entydigt sätt. Tillgångens pris, det vill säga vad ”Mr Märket” är beredd att betala, har ofta ännu högre volatilitet än tillgångens värde.

De flesta ekonomiska teorier utgår från att aktörer agerar rationellt. Det finns dock omfattande forskning inom ekonomisk psykologi som visar att vi inte är särskilt rationella. Vi styrs ofta av hur nutiden är och upplevs samt fattar gärna liknande beslut som andra personer. I högkonjunktur är tron att den goda utvecklingen alltid ska fortsätta, vilket ökar risktagandet. Som exempel kan nämnas den extrema framtidstro som fanns i slutet av 1900-talet respektive 2007 avseende förutsättningarna för en långsiktigt hög tillväxt. I lågkonjunktur är ofta synen den motsatta; att det alltid kommer att vara dåligt.

Även om man kan känna sympati för synpunkten att det är omöjligt att förutsäga framtiden, är detta dock något vi måste försöka göra vid bedömning av ett företags värde. Detta gäller även när omvärldsförutsättningarna är osäkra (som de är i dag). Med denna utgångspunkt blir jag rädd när jag ser hur man i allt större utsträckning försöker få redovisningen att använda det enda rätta värdet. (Det finns inget enda rätta värde!) Som användare av redovisningsinformation önskar jag hellre mer information, exempelvis olika scenarier och känslighetsanalyser, än exakta värden. Vid företagsutveckling är det viktigt att vara medveten om att utfallet kommer att avvika från prognoserna och att snabbt kunna bedöma effekterna av detta samt vilka åtgärder som behöver vidtas.

Även inom det finansiella området har olika modeller (till exempel optionsvärdering, Value-at-Risk, och Basel 11) kommit att behandlas som sanningar, trots att de utgår från flera tveksamma antaganden.

Redovisningsinformation är viktig. Jag är dock rädd för att detaljerade regler och ett komplex mot naturvetenskaperna kommer att skada redovisningens användbarhet och anseende.

Vad tycker du?

Ekon. dr Håkan Bohlin är Investment Manager vid Sjätte AP-fonden. Han har under de senaste 20 åren arbetat med analys, värdering och utveckling av företag. Han har även arbetat som lärare i redovisning och finansiering vid Handelshögskolan i Göteborg.