Den norska tidningen Dagens Näringsliv publicerade 28 augusti en artikel med rubriken ”Regnskapsforskrift redder SAS. Unngår kostnader i miljardklassen.” I artikeln sägs att SAS inte följt reglerna för hur framtida pensionskostnader ska beräknas. Orsaken skulle vara att den ränta som ska användas för att nuvärdesberäkna framtida pensionsutbetalningar utgörs av räntan på statsobligationer. SAS har dock valt att använda den högre räntan på företagsobligationer. Men det står också att SAS sannolikt inte kommer att kritiseras för detta eftersom IASB gett ut ett utkast till standard som ändrar reglerna för beräkningen.
Enligt punkt 78 i IAS 19 Ersättningar till anställda ska räntan bestämmas med utgångspunkt från marknadsräntan på förstklassiga företagsobligationer vid rapportperiodens slut. Saknas en marknad för sådana ska man i stället utgå från statsobligationsräntan. I TeliaSoneras årsredovisning för 2008 kommenteras detta på följande sätt: ”I Sverige saknas en fungerande marknad för företagsobligationer. Därför baseras räntan på nominella statsobligationer. I slutet av 2008 var emellertid finansmarknadsbetingelserna sådana att avkastningen på svenska statsobligationer låg väsentligt under historiska nivåer. Skillnaden mellan nominella och reala räntor på statsobligationer låg dessutom väsentligt under de 2 procent som är Riksbankens mål för inflationen. TeliaSonera har därför valt att använda en diskonteringsränta på 4,2 procent för 2008”.
Jag har jämfört räntesatserna i fjorton svenska koncerner med betydande pensionsskulder. Hälften ligger på 4,0 procent eller lägre. Lägst hamnar SSAB med 3,0 procent. Endast tre företag ligger på 4,5 procent eller högre, nämligen Volvo med 4,5 procent, Atlas med 5,03 procent som är ett genomsnitt för Europa samt OEM med 5,8 procent som är ett genomsnitt mellan Sverige och Norge. Samtliga företag ligger därmed över räntan på statsskuldsobligationer som vid årsskiftet uppgick till 2,4 procent.
IASB har uppmärksammats på att de regler i IASB enligt vilka diskonteringsräntan kan fastställas på två olika sätt har gett upphov till bristande jämförbarhet mellan hur pensionsskulden fastställs i olika länder. Skillnaden har ökat mot slutet av 2008 på grund av att finanskrisen har medfört att räntan på statsskuldsobligationer sjunkit samtidigt som räntan på företagsobligationer stigit. Företag i Sverige och Norge som anses sakna en fungerande marknad för företagsobligationer måste därför redovisa högre pensionsskulder än företag i andra länder. Förslaget från IASB är att stryka alternativet med statsskuldsränta och att enbart utgå från räntan på företagsobligationer. Visserligen kan det skapa problem i länder som inte har en fungerande marknad. IASB ser dock inte detta som oöverstigligt. Det man föreslår är att i den reviderade IAS 19 ta in en hänvisning till värderingsreglerna i IAS 39 Finansiella instrument. Där står att i avsaknad av en fungerande marknad får det verkliga värdet på en finansiell tillgång fastställas med andra metoder. Ett exempel skulle kunna vara räntan på statsobligationer med tillägg av en riskpremie. Löser detta det problem som tas upp i artikeln? Egentligen inte. Det som IASB gett ut är ett utkast. Det är inte tillåtet att byta redovisningsprincip med hänvisning till ett utkast. Så var redovisningen för 2008 fel så kommer den att vara felaktig också 2009 eftersom det normalt tar åtskilliga månader för IASB att enas om en standard och ytterligare viss tid innan den godkänts av EU.
Vilken ränta borde SAS (och andra) använda sig av? Det enkla svaret är att eftersom det inte finns en fungerande marknad för företagsobligationer i Sverige så måste företagen använda sig av räntan på långa (tioåriga) statsobligationer. Vid det senaste årsskiftet uppgick den till 2,4 procent jämfört med 4,3 procent året innan. Inget företag jag känner till har dock använt en så låg ränta.
En ränta på 2,4 procent implicerar att de medel som avsatts ska växa med realt 0,4 procent givet en långsiktig inflation på 2 procent. Det är för mig orimligt lågt. Jag anser därför att företag skulle kunna åberopa det undantag som finns i IAS 1:23 enligt vilken företag ska frångå standarden när den leder till en missvisande redovisning. TeliaSoneras lösning tycker jag är rimlig, nämligen att utgå från inflationen och lägga till en normal realränta på 2–3 procent. Utifrån ett sådant synsätt anser jag att det inte finns grund för att kritisera ränteantagandet i något av de företag jag tittat på. Ett alternativ är att se på räntan på bostadsobligationer. SEB har en obligation med förfall 2039 som handlas till 4,75 procent. För flertalet företag kommer IASB:s förslag att medföra en väsentlig sänkning av pensionsskulden.
RolfRundfelt är professor i redovisning vid Linköpings universitet. Han skriver krönikor i vartannat nummer av Balans.