En standard som man kanske inte så ofta tittar på är IAS 8 Redovisningsprinciper, ändringar i uppskattningar och bedömningar samt fel. Bara titeln på standarden kan avskräcka den mest nitiska redovisare. Jag skulle dock vilja hävda att IAS 8 är en av de mest centrala standarderna inom IFRS. Det är en så kallad meta-standard, det vill säga den handlar om hur övriga standarder ska tillämpas. Särskilt punkt 7 och 8 är centrala, och de lyder:
- 7.
När en standard specifikt är tillämplig på en transaktion, annan händelse eller omständighet ska den eller de redovisningsprinciper som tillämpas på denna post fastställas genom tillämpning av standarden.
- 8.
I IFRS återfinns redovisningsprinciper som enligt IASB:s uppfattning leder till finansiella rapporter som innehåller relevant och tillförlitlig information om de transaktioner, andra händelser och förhållanden för vilka de gäller.
Vad innebär detta? En grundläggande tanke är att redovisning i enlighet med IFRS ska avspegla händelser och förhållanden. Som tidigare påpekats i krönikor i äldre nummer av Balans innebär det att redovisningen ska anpassas till den unika händelse eller förhållande som gäller för ett specifikt företag. Dock ska liknande händelser och förhållanden redovisas på liknande sätt. Detta för att kravet på jämförbarhet ska vara uppfyllt.
En viktig sak när IFRS tillämpas blir då vilken syn redovisaren har på de händelser och förhållanden som ska avspeglas. I vissa fall är detta självklart, medan det i andra fall kan bli komplicerat.
Ett fall när det kan vara svårt att veta hur ekonomiska förhållanden ser ut är i samband med identifiering och värdering av immateriella tillgångar, särskilt i samband med rörelseförvärv där IFRS 3 tillämpas. Svårigheten uppstår i och med synen i IFRS 3 att varje tillgång ska värderas som en fristående komponent, det vill säga inte som ett paket av tillgångar. Dessutom ska värderingen grundas på marknadens värdering, inte på eventuellt värde i det specifika företaget.
En vanlig immateriell tillgång, som ofta dyker upp vid förvärv, är varumärke. Men, vad är värdet på varumärket, isolerat från andra tillgångar? I en tid när alla ägnar sig åt varumärkesbyggande, och kommunicerandet av företagets förmåga verkar vara viktigare än förmågan i sig, är det lätt att fokusera på varumärket som det mest centrala.
Varumärke har dock väldigt olika funktioner i olika branscher. I vissa konsumentorienterade branscher kan varumärket stå för en image och livsstil, som konsumenten vill få projicerad på sig själv. I de fallen skulle man kunna hävda att varumärket i sig har ett värde (till exempel Coca-Cola, Nudie eller Apple). Men, vad innebär varumärke i ett industriföretag som säljer till ett annat industriföretag? Det är knappast livsstil som säljs i bemärkelsen att man hör: ”Va coolt, köper du maskiner från det företaget! Får jag vara din kompis?”. Snarare är argumentet: ”Med denna maskin garanterar det säljande företaget att vi kan ha igång vår produktionslinje med ett minimum av avbrott. Vi kan uppfylla i förväg specificerade krav på kvalitet. Vi kan lita på det säljande företaget, eftersom de har tillhandahållit maskiner till oss tidigare.” Och så vidare.
I vår egen bransch, revisions- och rådgivningsbranschen, kan man också fråga sig vad varumärken står för. Rör det sig om varumärke, eller är det snarare kunskap (om revision, redovisning och andra ekonomiska förhållanden) som är centralt för kunden? En ytterligare fråga i vår bransch är hur mycket kunderna relaterar till enskilda revisorer som de har förtroende för, snarare än det varumärke som finns i organisationerna. Det finns inga enkla svar här, men det är viktigt eftersom diskussionen om varumärke påverkar hur redovisningen ska utföras (till exempel vid förvärv).
I många fall verkar varumärke vara relaterat till förtroende för en viss organisation. Förtroende kan, i sin tur, likställas med positiva förväntningar, det vill säga att man förväntar sig att den produkt eller tjänst som tillhandahålls av en viss organisation håller en i förväg specificerad kvalitetsnivå. Det innebär att det måste finnas substans bakom förväntningarna, det vill säga att organisationen har förmåga att leverera denna kvalitet.
Den naturliga följdfrågan är om ett varumärke har något värde i sig, frikopplat från organisationens förmåga att leverera. Är förmågan att leverera en separat tillgång (exempelvis kunskaper hos personal, ”kultur” i organisationen) en separat immateriell tillgång, som bör separeras ur varumärket? Det är tveksamt om det kan ses som en del av varumärket i sig, och vad är då kvar av varumärket?
Frågorna är viktiga, eftersom den styr redovisningen. Så länge vi inte är överens om hur vi ska se på de underliggande ekonomiska skeendena, är det också svårt att uppnå jämförbarhet i redovisningen. Enligt IAS 8 ska ju nämligen redovisningen avspegla underliggande ekonomiska skeenden.
Ek. dr Jan Marton är verksam vid Handelshögskolan i Göteborg samt arbetar med redovisningsfrågor på KPMG i Göteborg
jan.marton@kpmg.se