Om Peter Malmqvists (se artikel i Balans nr 8–9/2009) syn på reglerna för särredovisning av immateriella tillgångar är representativ för en större grupp finansanalytiker så är detta ett starkt skäl för att IASB ska initiera en omprövning av reglerna. Det menar Sven-Erik Johansson, professor emeritus vid Handelshögskolan i Stockholm.

Även för ett litet land som Sverige finns det möjlighet att påverka IFRS. Detta påpekar Jan Engström, styrelseledamot i IASB, i en intressant intervju i Balans nr 8–9/2009. Han uppmanar svenskar att sluta vara snälla och ta initiativ att påverka omprövningar av IASB:s redovisningsstandarder.

Peter Malmqvist, som förvisso inte alltid är snäll, tar ett sådant initiativ i samma nummer av Balans. Han anser att för en analytiker skapar IFRS två huvudproblem: (1) marknadsvärdering och (2) hanteringen av förvärvade identifierade immateriella tillgångar, i fortsättningen förkortat till IM. Jag förbigår här det första mycket komplicerade huvudproblemet och begränsar mig till det andra, som avser ”recognition and measurement” av IM i förvärvsbalansen och effekten härav på redovisad goodwill.

Peter Malmqvist säger att ”han inte träffat någon, vare sig analytiker, företagsrepresentant eller revisor som kan förklara hur värdet [av IM] beräknas”. ”... Få analytiker skulle protestera om... hela det immateriella värdet av ett förvärv hänfördes till goodwill”. Själv skulle jag förvisso inte protestera i egenskap av akademisk analytiker av IFRS. Av min artikel ”Skyddsnät för nedskrivning av goodwill” (Balans nr 4/2008) framgår att jag ifrågasätter om nyttan för investerare av reglerna (standarder) för IM i en förvärvsbalans är större än kostnaderna ”to teach, to learn, to apply and to control” regelsystemet. Dessa kostnader är tyvärr okända men måste rimligtvis vara betydande. IASB bör rimligtvis ompröva reglerna för särredovisning av im, om erfarenheter från praktisk tillämpning av reglerna ger anledning att ifrågasätta nyttan av ifrågavarande redovisning.

Peter Malmqvists erfarenhet av reglernas tillämpning är kanske inte tillräckligt underlag för Jan Engström att inom IASB initiera en omprövning. Men den motiverar att IASB söker insamla ett bredare erfarenhetsmaterial från analytiker och investerare. Jag vill bidra med ytterligare argument för att slopa reglerna för särredovisning av IM och för att låta denna tillgångspost i förvärvsbalansen ingå i redovisat goodwillvärde som underkastas nedskrivningstest:

  • Företagens kostnader för separatvärderingar av IM bortfaller liksom samhällets övriga kostnader för in- och utlärning av reglerna för sådan värdering.

  • Balansposten för IM är säregen. Låt oss som exempel ta värdet av kundrelationer. Tillgångsposten kan inte relateras till historiskt redovisade transaktioner och affärshändelser avseende kundrelationer. Den har inte någon identifierbar historisk anskaffningskostnad. Enligt IASB:s kriterier ska emellertid kundrelationer redovisas såsom tillgång och upptas till ”verkligt värde” (fair value). Tillgångens förväntade ekonomiska nytta är en del av i förvärvskalkylen förväntade kassaflöden utan möjlighet att identifieras och särskiljas. Om en prislapp på dessa relationer vore värdefull information för investerare borde den ingå i en förvärvskalkyl. Jag har aldrig sett en sådan prislapp i den stora mängd av förvärvskalkyler och andra företagsvärderingar i praktik och teori som jag under ett halvt sekel tagit del av. Granskning av kundrelationer ingår emellertid i en normal due diligence-process. Det vore välkommet om den säregna balansposten försvann.

  • Om marknadsvärdering av IM vore nyttig information för investerare borde sådan värdering tillämpas inte enbart vid, utan också efter förvärvstidpunkten. När så inte sker belastas koncernresultatet med såväl avskrivningar av initialt IM-värde för tillgångar med bestämbar livslängd som med kostnadsförda investeringar för att bibehålla eller öka värdet av ifrågavarande tillgångar. Detta förbättrar förvisso inte kvaliteten på resultatredovisningen. Detta problem försvinner när ifrågavarande balanspost försvinner. Men vad blir effekten på risken för goodwillnedskrivningar?

  • Peter Malmqvist berör i sitt debattinlägg de jämförelseproblem som uppkommer när förvärvad goodwill allokeras till ett affärsområde som hittills vuxit organiskt och har liten andel redovisad goodwill. Jag har i min ”skyddsnätsartikel” visat att ett stort skyddsnät för goodwillnedskrivningar kan uppstå i en situation där det diskonterade värdet av förväntat kassaflöde från det ”gamla” affärsområdet är mycket större än bokvärdet för dess nettotillgångar. Det blir inte möjligt att utvärdera genomförda företagsförvärv såsom Peter Malmqvist framhåller. Redovisat goodwillvärde blir större om IM-värdet inräknas i goodwillvärdet. Skyddsnätet blir mindre när tillgångarna inte avskrivs utan tillsammans med övriga goodwillkomponenter underkastas nedskrivningstest. Skyddsnätet kan ändå vara tillräckligt stort för att undvika goodwillnedskrivningar trots ogynnsamt utfall av ett företagsförvärv. Affärsområdets resultat blir då bättre till följd av bortfallet av avskrivningar av IM. Om det lägre skyddsnätet skapar nedskrivningsbehov motsvarar detta summan av bortfallna avskrivningar. Risken för nedskrivningar kan således öka men kompenseras av bortfallet av avskrivningar av IM. Affärsområdets resultat före goodwillnedskrivningar mäts på ett mer enhetligt sätt. Totalresultatet efter goodwillnedskrivningar för hela avskrivningsperioden blir antingen oförändrat eller bättre genom slopad särredovisning av IM. Även med lägre skyddsnät kan svårigheter att utvärdera företagsförvärv kvarstå.

Om Peter Malmqvists syn på reglerna för särredovisning av IM är representativ för en större grupp av finansanalytiker vore detta ett tungt underlag för att initiera en omprövning och låta IM-värdet ingå i goodwillvärdet. De ytterligare argument jag ovan anfört kan kanske också vara relevanta för omprövningsbeslut.

Min egen bedömning framgår av rubriken för mitt debattinlägg, som är en direkt följd av Jan Engströms uppmaning till svenska initiativ.

Sven-Erik Johansson är professor emeritus vid Handelshögskolan i Stockholm.