Michael Oxley nöjd med skärpningen som Sarbanes-Oxley-reglerna inneburit
Michael Oxley ledde framtagandet i USA:s representanthus av regelverket Sarbanes-Oxley Act. Han lämnade sin plats som republikansk representant för ett par år sedan men fortsätter att verka för öppenhet och ansvarstagande, nu som rådgivare åt styrelsen för amerikansk-svenska Nasdaq OMX.
Michael Oxley ser viktiga paralleller mellan dagens finanskris och de bedrägerihärvor som i början av årtiondet ledde fram till regelverket Sarbanes-Oxley Act, trots skillnaden att dagens kris inte har orsakats av kriminalitet.
– Utredningen efter Enronskandalen 2001 visade hur alla ”grindvakter” hade brustit i sina roller, vare sig de var revisorer, jurister, analytiker, styrelseledamöter eller kreditvärderingsinstitut. Man kan se att det mönstret går igen i åtminstone en del av det som har skett på senare tid.
– Folk frågar sig, inte minst efter skeendena i samband med Lehmans fall, var styrelserna befann sig när det var avgörande. Varför ställde ingen de väsentliga frågorna, och varför utsattes de här företagen för riskerna under så lång tid utan att någon hissade röd flagg?
Styrelserna står i fokus, enligt Michael Oxley, men revisorerna och redovisningsrådgivarna har en viktig roll att spela som samarbetspartner när det gäller att öppna styrelseledamöternas ögon för det universum av risker som företagen lever i.
Skandaler
Det var 2001 som energibolaget Enron kraschade efter omfattande bokföringsfusk. USA:s sjunde största företag, och ett av de mest beundrade, gick under på mindre än ett år, och liknande skandaler följde i bland annat Worldcom och Tyco. Michael Oxley var ordförande för representanthusets finansmarknadsutskott, och raden av lagskärpningsförslag från hans kommitté fördes sedan genom senaten av demokraten Paul Sarbanes.
– Vissa som jag möter tror att jag heter Sarbanes i förnamn, säger Michael Oxley.
Själv har han bakgrund som jurist, och säger sig inte veta mycket alls om redovisning. Det senare är möjligen inte helt sant, men är uttryck för hur brett hans perspektiv på regleringen är. Målet är att skydda den majoritet av medborgarna som, oftast genom pensionsplaner, äger aktier. Pelarna i skyddet heter transparens och ansvarstagande. Knappt alls dyker hans berättelse ned i de redovisningsdetaljer som många revisorer och rådgivare förknippar Sarbanes-Oxley med.
– När du blir ordförande för en så tung kommitté så är det inte du som väljer frågorna, det är frågorna som hittar dig. Jag tog över i januari 2001, och i december höll vi vårt första utskottsförhör om Enron, sedan upptog det huvuddelen av min tid under 2002. Det var inte så att jag vaknade en natt och tänkte att nu ska jag skriva den här lagen.
Michael Oxley har själv uttryckt kritik mot den grad av detaljreglering som kommit att leda till enorma kostnader för företagen i anpassningen till Sarbanes-Oxley-reglerna. Han har lyft fram att lagens omtvistade sektion 404, om granskningen av bolagens system för intern styrning och kontroll, bara var två paragrafer lång i hans förslag, men att den resulterande revisionsstandarden blev över 330 sidor. (Den har i och för sig bytts ut mot en enklare sedan dess.) Han har även gjort klart att han såg det som ett uselt beslut, från presidentkansliets sida, att i praktiken slå ihjäl revisionsbyrån Arthur Andersen, som var inblandad i Enronhistorien. Det skedde genom en förödande rättsprocess 2002, enligt Michael Oxley för att statuera exempel. 2005 fick kvarlevan av Arthur Andersen rätt i målet efter överklagande till Högsta domstolen, men då var skadan redan skedd.
Nöjd med uppstramningen
I huvudsak är Michael Oxley ändå nöjd med den uppstramning som regelverket har bidragit till. I början av årtiondet fanns en oro för ett ”race to the bottom” -där börser och länder skulle tävla i att lätta kraven på bolagen för att vinna bolagslistningar och handel. Så har det inte alls blivit, konstaterar han.
Trots sin djupa erfarenhet av arbetet med det amerikanska ramverket så drar sig Michael Oxley för att uttrycka bestämda synpunkter om hur Sverige eller Europa bör gå tillväga framöver. Han ser en enorm skillnad mellan USA:s regelinriktade system och Europas mer princip-baserade system. Men han är ändå klart positiv till internationella redovisningsstandarder.
– Det går att argumentera för det utifrån alla möjliga utgångspunkter: effektivitet, transparens och så vidare, säger han. Men ingen ska inbilla sig att det kommer att bli lätt.
– Vad EU och USA gör kommer att sätta standarden för resten av världen, antagligen för all framtid. Så det måste bli rätt och det kommer att ta tid, men det är helt klart ditåt gräset vajar. Exempelvis är det en jätteförändring att IFRS (International Financial Reporting Standards) nu är tillåtet för utländska företag i USA.
Alexander Kristoffersson