Redovisare och revisorer är vana vid att argumentera för olika lösningar i redovisningen. I sådana diskussioner kan olika argument användas. Ett möjligt argument är att redovisningen är av högre kvalitet om man redovisar på det ena sättet snarare än på det andra. Då uppkommer frågan hur kvalitet i redovisningen ska definieras. Även om det finns en reglering för de flesta redovisningsområden så kvarstår frågan, eftersom reglerna behöver tolkas. Ett argument för en viss tolkning kan då vara att den ger redovisning av högre kvalitet än vad som uppnås med alternativa tolkningar.

Svaret på frågan om vad som utmärker kvalitet beror troligtvis på vem man frågar, vilket skulle antyda att kvalitet är något subjektivt. Finns det då inget objektivt sätt att mäta kvaliteten? Jag skulle hävda att det finns, men det kräver att man gör vissa avgränsningar.

För det första, ur vems perspektiv ska kvalitet utvärderas? Det är många olika slags personer inblandade i redovisningen. Man skulle kunna tänka sig kvalitet ur användares, revisorers eller redovisande företags perspektiv, för att nämna några möjligheter. Trots att denna krönika publiceras i en tidskrift som riktar sig till revisorer och redovisare skulle jag hävda att kvalitet bör bedömas ur en användares perspektiv. Syftet med extern redovisning är att ligga till grund för en användares beslutsfattande, så kvalitet ur det perspektivet är centralt.

Nästa fråga blir vilka användare som ska fokuseras. Ett stort antal möjliga användare kan tänkas. Om vi fokuserar på IFRS så finns starka argument för att investerare på aktiemarknaden är primära användare av redovisningen. Dels anges i IASBs Föreställningsram att om investerares informationsbehov tillgodoses så är andra intressenters informationsbehov också uppfyllda. Det kan tolkas som att IASB tänker sig investerare som primära användare av redovisningen när de utvecklar standarder. Dessutom är EUs IAS-förordning endast obligatorisk för noterade företag, vilket visar att EU ser kapitalmarknaden som central mottagare av IFRS-baserad redovisning.

Syftet med redovisning enligt IFRS är alltså att tillgodose det informationsbehov som investerare har. Kvalitet i redovisningen kan därmed definieras som att redovisningen ska vara användbar för investerares beslut. Men, den svåra frågan är hur denna kvalitet ska mätas.

En utgångspunkt måste vara att kvalitet ska utvärderas systematiskt, och inte bara vara baserat på tycke och smak. Det finns många som har åsikter i olika frågor, inklusive hur redovisning ska utformas, men vad är åsikterna baserade på? Om vi ska argumentera för ett visst sätt att redovisa inom ramen för IFRS kan vi hämta stöd i IASBs standarder och Föreställningsram samt i IFRICs tolkningar. Vi kan även göra analogitolkning från till exempel US GAAP i vissa fall. Men, när vi själva ska tolka allt detta, vad finns då för grund för att hävda att en lösning ger bättre kvalitet?

Under de senaste fyra decennierna har det forskats mycket kring försök att mäta just kvalitet i redovisningen ur ett aktiemarknadsperspektiv. I en tidigare krönika (nr 1/2008) refererade jag till en studie som jämförde redovisade resultat och kassaflöden. Uttryckt på ett annat sätt försökte studien besvara frågan om redovisade resultat eller kassaflöden har högst kvalitet för investerare, det vill säga bäst täcker deras informationsbehov. Lyckligtvis för oss redovisare och revisorer var svaret att redovisade resultat har högre kvalitet.

En grundlig diskussion om redovisningens kvalitet har gjorts av de två forskarna Naomi S. Söderström och Kevin Jialin Sun (IFRS Adoption and Accounting Quality: A Review, i tidskriften European Accounting Review, No 4, 2007). De fokuserar på hur redovisningens kvalitet har påverkats av EUs krav på tillämpning av IFRS i noterade företags koncernredovisning. Forskarna går igenom ett antal olika studier där kvalitet i redovisningen har undersökts. Gemensamt för samtliga studier är att mätning av kvalitet tar sin utgångspunkt i någon slags jämförelse med priser eller avkastning på aktier. Om det är hög korrelation mellan redovisning och avkastning på marknaden anses redovisningen ha hög kvalitet. Det kan diskuteras huruvida det ska vara det enda måttet på kvalitet, men det är åtminstone en start.

Söderström och Sun konstaterar, lyckligtvis för oss som kämpat med IFRS-implementering, att införandet av IFRS överlag har lett till en ökning av kvaliteten i de europeiska företagens redovisning. Kvaliteten varierar dock fortfarande mellan länder. Hög kvalitet kräver att det finns fungerande övervakning i landet, och att företagen inte har alltför starka incitament till kreativa tolkningar av IFRS.

Avslutningsvis kan konstateras att det inte finns några perfekta metoder att mäta kvalitet i redovisningen, men det finns åtminstone systematiska försök. Därmed kan vi hoppas att diskussionen om redovisningens utformning i framtiden kan baseras mindre på allmänt tyckande, och mer på konkret kunskap om redovisningens effekter!

Ek. dr Jan Marton är verksam vid Handelshögskolan i Göteborg samt arbetar med redovisningsfrågor på KPMG i Göteborg

jan.marton@kpmg.se