Enligt skattekonsulterna Ernst Forsberg och Sven-Erik Holmdahl på Öhrlings PricewaterhouseCoopers borde finansministern inse att revisionsbyråer inte ”trixar” med det EG-rättsliga regelverket. De undrar om finansministern är omgiven av dåliga rådgivare och menar att hans uttalande om trixande revisionsbyråer skulle kunna uppfattas som en skymf.
Sverige tar över ordförandeskapet i EU 1 juli 2009. ”Genuint gränsöverskridande frågor” nämns som prioriterade. Vi hoppas att regeringen helst redan före juli passar på att harmonisera de rent svenska reglerna med de som redan gäller inom EU. Givetvis är det en krävande uppgift att balansera fram visioner om ett nytt Europa mot en enskild stats behov av förutsebarhet – och det är lika givet att en enskild stat som förhalar nationella uppdateringar av sådant som redan uppnåtts kommer att tappa mycket av sin röst.
Brist på förtroende kan rent av gå över i misstanken att staten ”trixar”, i syfte exempelvis att kortsiktigt skydda skatteintäkter, på bekostnad av det nationella näringsliv vars fria etableringsrätt garanteras av det numera mer än 50 år gamla EG-fördraget.
När man inte syftar på Zlatans artisteri på planen använder man oftast ordet ”trixar” för sådant som definitivt inte hör hemma på planen.
Att finansminister Anders Borg tror att revisionsbyråer skulle syssla med att trixa med det EG-rättsliga regelverket (se öppet brev till finansminister Anders Borg, s. 13) skulle därför så klart kunna uppfattas som en skymf.
Sannolikt har finansministern bara varit omgiven av dåliga rådgivare. Någon annan likhet med Erik XIV tror vi inte på. Med bra rådgivare skulle finansministern ha insett att det inte handlar om trixiga upplägg utan sådant som EG-rätten helt enkelt bara kräver -och att det i stället är hans eget agerande som ser trixigt ut.
Här är bakgrunden:
Från att ha varit en rent brittisk varuhuskedja etablerade sig Marks & Spencer i andra EU-länder. Utlandsetableringarna misslyckades och drogs tillbaka. Marks & Spencer ville få avdrag i Storbritannien för förlusterna utomlands. Man tyckte sig ha gjort precis det som EU-samarbetet handlar om, att etablera företag inte bara inom den egna staten utan också inom andra i unionen. För att detta inte skulle motverkas av skattereglerna borde förluster få kvittas mot vinster så långt det var möjligt, innan skatten på företagets samlade vinst skulle levereras in till brittiska staten. I december 2005 fick Marks & Spencer rätt, av EG-domstolen.
Ett annat brittiskt företag stod så på tur. Här gällde det omvända förhållandet. Utlandsetableringarna hade lyckats medan verksamheten i Storbritannien gått sämre. Ett finskt dotterbolag ville därför få kvitta sin vinst mot moderbolagets förlust i Storbritannien. I juli 2007 meddelade EG-domstolen att den fria etableringsrätten inte gav ett dotterbolag rätt att slippa skatt på sin vinst, ”Oy AA-fallet”.
I Sverige såg företagen fram mot ett klargörande från regeringen. Hur skulle regeringen precisera förutsättningarna för att få avdrag för koncernbidrag till utländska dotterbolag inom EU? Sedan november 2005 låg dessutom slutbetänkandet från 2002 års företagsskatteutredning (SOU 2005:99) på regeringens bord. Förslaget om likvidationsavdrag hade i och för sig ingen direkt koppling till ”Marks & Spencer ” men parallellen var, och är fortfarande, ändå uppenbar.
Beskedet från regeringen blev en kalldusch. I budgetpropositionen i september 2007 skriver regeringen lakoniskt endast att EG-domstolens besked i Oy AA-fallet innebar ett fullständigt godkännande av de svenska koncernbidragsreglerna. Inga justeringar behövdes.
Skatterättsnämnden hade meddelat ett antal förhandsbesked med motsatt utgång under hösten 2006 och våren 2007 och regeringen var naturligtvis väl medveten om att dessa låg för prövning i Regeringsrätten.
Finansminister Anders Borgs reaktion på Regeringsrättens domar tyder därför på att han haft dåliga rådgivare och därför kommit mycket nära det som kan uppfattas som trixande med nationella skatteregler.
Det är inte första gången finansministern verkar vara omgiven av dåliga rådgivare. I december 2006 väckte Skatteverket massmedial uppmärksamhet genom att vilja se ett stort antal svenska företags räntebetalningar till utlandet som skatteflykt. Mångmiljardbelopp stod på spel, tidningsintervjuer visade att finansdepartementet stod bakom utspelet – medan flertalet professionella bedömare bara undrade hur lång och kostsam processen skulle bli för de svenska företag som angreps. Att företagen skulle få sina avdrag underkända var det nog ingen utanför Skatteverket som trodde (kanske var det heller inte alla inom Skatteverket som trodde det). När Regeringsrätten i november 2007 dömde på samma sätt som domstolen gjort redan år 2001 drog Skatteverket, enkelt uttryckt, tillbaka angreppet och tog i stället fram ett lagförslag.
Det förslaget kom att kritiseras för att sakna grundläggande förståelse för hur svenska koncerner hanterar kapital. Förslaget visar också hur man brottats med ”problemet” med den fria etableringsrätten inom EU. De svenska reglerna sades vara ”svåra att effektivt upprätthålla inom EU”.
Inte bra. Finansministern håller säkert med om att processen kunde ha hanterats bättre. Men han borde ha frågat sig: Hur kunde det bli så fel? Kan det vara de dåliga rådgivarna, de som säger att företag smiter undan skatt och att revisionsbyråer ägnar sig åt att trixa? Är det de som får finansministern att framstå som den som trixar?
Ernst Forsberg är skattekonsult på Öhrlings Pricewaterhouse Coopers samt ordförande i FAR SRS skattesektion.
Sven-Erik Holmdahl är skattekonsult på Öhrlings PricewaterhouseCoopers.