Viktigt etablera en ”best practice” för tillämpningen av reviderade IFRS 3

Under våren 2004 publicerades IFRS 3 med syftet att öka kvaliteten och harmoniseringen av redovisning av företagsförvärv. Detta innebar att första fasen av IA5B:s projekt att harmonisera reglerna inom området var avslutat. Den andra fasen har bedrivits i samarbete med FASB i USA och reviderade IFRS 3 publicerades i januari 2008. Reviderade IFRS 3 – och även diskussionsunderlaget till en IFRS-standard för beräkning av verkligt värde utgiven av IASB under föregående år – innebär ytterligare krav på verkliga värden i samband med förvärvsanalysen. I denna artikel beskrivs implementeringen av IFRS 3.

Syftet med IFRS 3 (2004) var att få en tydligare och mer jämförbar redovisning av förvärv. En viktig del av detta är identifiering och värdering av förvärvade immateriella tillgångar. IASB hade noterat att immateriella tillgångar utgör en ökande andel av tillgångarna i många företag1 och instämde i den slutsats FASB dragit, att nyttan av redovisningen skulle öka om immateriella tillgångar separerades från goodwill. Följaktligen innebar standarden ökade krav på identifiering och värdering av immateriella tillgångar som förvärvats. I en skrift utgiven i april 2004 uttrycktes en förväntan om att standarden skulle innebära ökad transparens och att marknaden skulle få större insikt i vad som faktiskt förvärvats.2 Vidare gjordes bedömningen att marknaden skulle använda förvärvsanalysen till att utvärdera ledningens förklaringar och motiv till ett förvärv samt även kunna utvärdera den eventuella finansiella framgången av ett förvärv snabbare och mer korrekt.

IFRS – International Financial Reporting Standards

IASB – International Accounting Standards Board

FASB – Financial Accounting Standards Board

SEC – US Securities and Exchange Commission

US GAAP – Redovisningsprinciper som används av företag baserade i USA

Värdet av immateriella tillgångar har ökat och utgör en allt större del av ett företags värde.

Vid förvärv av företag är kundrelationer, varumärken och teknologier i kombination med olika former av synergier ofta drivande faktorer och representerar ofta en väsentlig del av värdet som förvärvas. Det är därför rimligt att investerare och andra användare av finansiell information får en utförlig information om vilka immateriella tillgångar som faktiskt förvärvats och hur de har värderats.

IFRS 3 BC 89.

”Acquisitions: Accounting and transparency under IFRS 3” PricewaterhouseCoopers, april 2004.

Utveckling

IFRS 3 (2004) har nu funnits i fem år. Branschen följer med stort intresse hur företagen tagit till sig och tillämpat de nya regler som infördes i och med denna standard. Studier av hur förvärvsanalyser gjorts finns såväl globalt som för Sverige.

Dessvärre visar samtliga studier att allokeringen av värde till identifierbara immateriella tillgångar fortfarande är begränsad. Mest anmärkningsvärt är att värden inte allokerats till kundrelationer och varumärken i alla transaktioner. I USA, där man haft i stort sett samma regelsystem sedan 2001, har SEC synen att varje förvärvsanalys där varumärke och kundrelaterade tillgångar inte har identifierats kommer att bli föremål för granskning.

Enligt den undersökning av förvärv som gjorts av svenska noterade bolag under 2006 utförd av Deloitte och Grant Thornton som redovisades i Balans nr 11/20073 utgjorde identifierbara immateriella tillgångar endast 23% av köpeskillingen (ovägt genomsnitt). Netto materiella tillgångar representerade 28% och resterande 49% utgjordes av goodwill. Detta är i princip samma resultat som i 2005 års studie, även då uppgick andelen immateriella tillgångar till 23%. Anmärkningsvärt är att kundrelationer/avtal endast identifierats som immateriell tillgång i 70% av förvärven (2006) och varumärken i endast 40% av förvärven (2006).

Man kan fråga sig vad den låga andelen av förvärvsvärden som åsätts identifierade immateriella tillgångar beror på. En förklaring kan vara osäkerhet avseende identifierings- och värderingsfrågor samt avsaknad av god vägledning och utvecklad praxis särskilt vad avser tillämpning av IFRS. Värdering av immateriella tillgångar är ett komplext område som har utvecklats väsentligt under senare år. En jämförelse kan göras med den numera allmänt tillämpade kassaflödesvärderingsmetodiken. Metoder för diskonterad kassaflödesvärdering utvecklades i början av 1900-talet, men det tog avsevärd tid innan de allmänt började tillämpas. En studie i England visade att endast 2% av företagen använde diskonterade kassaflödesmetoder 1949.4 När en liknande studie utfördes i England 1986 hade användandet ökat till 84% av bolagen.5

Vad avser värdering av identifierade immateriella tillgångar finns en högre andel sådana i amerikanska företag som följer US GAAP. Det kan bero på att det där finns betydligt mer metodstöd och handledning samt även mer erfarenhet av komplexa frågeställningar. Bland annat i frågeställningen huruvida man bör identifiera kundrelationer i ett förvärvat bolag där förvärvaren har samma kunder som det förvärvade bolaget har SEC uttalat sig att det rimligen bör finnas ett värde även i det förvärvade bolagets kundrelationer.6

Utvecklingen tyder således på att IFRS 3 (2004) inte har bidragit till ökad förståelse för vilka immateriella tillgångar som förvärvats i samma grad som var avsett. Problemet att jämförbarheten i förvärv inte upplevs ha ökat som ett resultat av IFRS 3 (2004) har även berörts av Peter Malmqvist i krönikan ”Revisorerna bör säga ifrån” (Balans nr 2/2007). Utöver det faktum att ingen eller mycket liten allokering gjorts till identifierbara immateriella tillgångar i stor del av fallen, kommenterar Peter Malmqvist att spridningen i hur stor andel av värdena som allokeras även är mycket stor. Enligt vår syn kan dessa skillnader dock vara motiverade baserat på att transaktionsomständigheterna varierar mycket från fall till fall. Rimligtvis torde dock utfallet i andel värde som allokeras stödjas av logiken i motiven till förvärvet.

Även i OMX Nordic Exchange Stockholm ABs övervakning av bolagens finansiella rapportering kommenterar problemet med bristande jämförbarhet i förvärvsanalyser. ”Dagens system är ett steg bort från generella schabloner och mot en redovisning där varje förvärv är unikt. I teorin är det naturligtvis det enda rätta, men i praktiken skiljer sig hanteringen åt mellan företagen på ett sätt som tveklöst försvårar jämförbarheten mellan företagen.”7

Jämfört med 2005 har dock andelen företag som inte redovisar några som helst identifierbara immateriella tillgångar minskat8. Vidare ger en värdeviktad analys av andelen allokerat till immateriella tillgångar ett något annorlunda resultat9. I en studie utförd av Ernst & Young baserat på 39 företagsförvärv under 2006 var den ovägda andelen immateriella tillgångar 23%, medan andelen vid en viktning efter transaktionsvärdet istället var hela 44%. Detta kan tyda på att de stora börsföretagen fått mer erfarenhet av processer och metodiker för allokering av köpeskillingen. En annan förklaring kan vara att mindre företag som förvärvas inte har hunnit bygga upp väsentliga immateriella tillgångar.

Peter Malmqvist förespråkar i sin krönika att revisorer enas om tydliga riktlinjer för vad som kan accepteras vid fördelningen av immateriella tillgångar. Vi instämmer i att det finns ett behov av tydligare riktlinjer och mer metodstöd vid värdering av immateriella tillgångar. FAR SRS referensgrupp för värderingsfrågor håller därför på att ta fram ett antal exempelsamlingar som kan användas som stöd vid värdering av kundrelationer, teknologi och varumärken.

Balans nr 11/2007 ”Rörelseförvärv enligt IFRS 3 – andra året”, av Björn Gauffin, Lindebergs Grant Thornton samt Sven-Arne Nilsson, Deloitte.

Bromwich, 1970.

Pike, RH ”An empirical study of the adoption of sophisticated capital budgeting practices and decision-making effectiveness” Accounting and Business Research, vol 18, No 72.

Statement by SEC Staff: Remarks Before the 2005 AICPA National Conference on Current SEC and PCAOB Developments, Pamela R Schlosser, 5 December 2005.

Börsbolagens finansiella rapportering 2006/2007, OMX Nordic Exchange Stockholm AB.

Balans nr 11/2007 ”Rörelseförvärv enligt IFRS 3 - andra året”, av Björn Gauffin, Lindebergs Grant Thornton samt Sven-Arne Nilsson, Deloitte.

EYE No 3 2007, ”Mindre goodwill i svenska storföretag”, Björn Gustafsson, Ernst & Young.

Slutsats

Avsikten att med IFRS 3 förbättra informationen avseende förvärv, framför allt med avseende på immateriella tillgångar, måste anses vara högst relevant. Investerare och andra intressenter har ett befogat intresse av att få uppgift om vilken typ samt värdestorlek på tillgångar som motiverat köpeskillingen vid ett förvärv.

I den reviderade versionen av standarden som publicerats 2008 tas ytterligare ett steg mot verkligt värde. Verkligt värde och immateriella tillgångar i balansräkningen är här för att stanna.

Den motvilja som finns på många håll mot värdering av identifierbara immateriella tillgångar kan delvis förklaras av att svårtillgänglig ny metodik har introducerats. Det är rimligt att denna genomgripande förändring tar några år för företagen, revisorer och investerare att fullt ut ta till sig och tillämpa i avsaknad av utvecklad praxis. I likhet med IFRS överlag kommer det att ta tid att såväl införa IFRS 3 som att uppnå enhetlighet inom tillämpningen av denna rekommendation. Det är dock viktigt att på ett tidigt stadium etablera en ”best practice” på tillfredsställande nivå. Förhoppningen är att de kommande exempelsamlingarna kan bidra här. Viktigt är även att hålla debatten levande för att fortsatt bidra till förbättringar.

Marika Corell, Ernst & Young, Pär Ekengren, Grant Thornton, Mats Lindqvist, Deloitte, Peter Lundblad, PricewaterhouseCoopers samt Thomas Rynell, KPMG. Samtliga är medlemmar av FAR SRS referensgrupp för värderingsfrågor.

Fotnoter