Sveriges riksbank är världens äldsta centralbank. Sveriges historia speglar sig i banken. Riksbanken grundades 1668, ett par årtionden före Bank of England (1694). I praktiken är den ännu äldre, eftersom den var en direkt efterföljare till Stockholm Banco, som privilegierats 1656.
Men Riksens Ständers Bank, som den hette från början, var inte en centralbank i modern bemärkelse. Först efter hand får den allt fler funktioner, en del – men långt ifrån alla – sådana som numera förknippas med centralbankens uppgifter.
Av en händelse hade Stockholm Banco börjat ge ut sedlar. Det gick så illa att ständerna redan från början 1668 förbjöd sin egen bank att upprepa äventyret. Så småningom gjorde den det ändå, och Banken – som den kort och gott kallas till långt in på 1800-talet – blev sedelutgivande.
Gång på gång blev Banken ur stånd att lösa in sina sedlar mot silver. Ändå gick de svenska sedlarna att använda som betalningsmedel. På börsen i Hamburg växlades de mot utländsk valuta. Så småningom blev växelkursen ett politiskt debattämne. Under andra hälften av 1700-talet engagerades Banken mer och mer i försöken att påverka växelkursen. Ett resultat blev deflationskrisen 1767–1769, som Bellman sjöng om i Fredmans epistel nr 23 – han tröstade sig med att brännvinet i alla fall blev billigare ... Omsorgen om penningvärdet blev en bestående uppgift, genom seklerna i olika slags samspel med regeringen.
Kreditväsendet växte i betydelse och spelade en stor roll för 1800-talets industrialisering och ökande internationella arbetsdelning, men det skakades gång på gång av internationella kriser. Runt om i Europa prövade man olika sätt att lindra kriserna, med en allt större roll för det som efterhand blev centralbanker. Kärnfrågan var vem bankerna skulle vända sig till när oroliga insättare ville ta ut sina pengar, vilken institution som skulle vara lender of last resort, den yttersta långivaren.
I Sverige var det inte självklart att Rikets Ständers Bank skulle fylla denna funktion. Under 1800-talet utövades den tidvis av affärsbanker, tidvis av riksgäldskontoret och Sveriges Allmänna Hypoteksbank. Först 1897 blev Riksbanken – som den döpts till 1867, efter att tvåkammarriksdagen införts året före – Sveriges centralbank i modern mening.
Att vara först betydde också att göra många misstag. Riksbankens historia är en lång lärandets historia. Den flätas in i den politiska utvecklingen – Karl XII lånefinansierar tåget till Poltava, hattarna låter sedelinflationen skena för att betala manufakturerna och krigen mot Ryssland och Polen, Bellman analyserar deflationskrisen 1767–1769 i epistel nr 23, Anckarström förklarar att han sköt Gustaf III därför att kungen dribblat med sedlarna, Karl XIV Johan krånglar sig ur det mesta av utlandsskulden 1812, Ekman pressar banken att låna pengar till Kreuger ...
Men handlar bankens historia om det svenska näringslivets utveckling. Praktiskt taget alla epoker passerar revy; att banken kom igång berodde på Oxenstiernas och De Geers försök att manipulera världsmarknaden med kopparplåtarna, järnets brukspatroner drev igenom utlåningen på frihetstidens, 1800-talet börjar med kanaler och fortsätter in i den moderna centralbanken 1897, navet i ett av Europas mest utvecklade affärsbankssystem. Det är inte alltid aktörerna inser sitt långsiktiga bästa – på 1950- och 1960-talet gynnar penningpolitiken bostadsbyggandet på nyföretagandets bekostnad – men även av misstagen finns det något att lära.
Pengar är en av mänsklighetens mest geniala uppfinningar, kredit kommer inte långt efter. Med pengarna blev det lättare att byta varor och tjänster; med krediten kan vi mobilisera resurser som annars låg för fäfot.
Haken är att båda uppfinningarna rymmer så många finurliga möjligheter till utveckling att vi gång på gång ställs inför nya möjligheter som vi inte riktigt behärskar. Finanshistorien är full av innovationer som först hamnar i diket, ibland drar hela ekonomin med sig – och så tar det några år innan den lyckas kravla sig upp igen.
Men dikeskörningarna är värda besväret. Ofta lär sig ekonomin något av misstagen; och med ett starkare kreditväsende utvecklas hela näringslivet bättre. I dessa tider kan det vara trösterikt.
Gunnar Wetterberg är samhällspolitisk chef på Saco. Han har nyligen kommit ut med boken Pengarna och makten. Riksbankens historia.