Lagar som påverkar vår ekonomi har en tendens att vara krångliga att tillämpa och tolka både för domstolar och medborgare. Lagstiftaren har ofta ambitioner som inte sällan krockar med varandra. Skattelagstiftningen har som övergripande syfte att ta in skatt från medborgarna för att finansiera de utgifter som lagstiftaren beslutat om. Förutom detta övergripande mål har skattelagstiftningen till uppgift att fördela skatterna rättvist mellan medborgarna. På grund av att skatter ofta är en tung börda finns det ett stort mått av kreativitet att försöka hitta lösningar för att betala så lite skatt som möjligt med gällande regler. Samtidigt är det just den egenskapen som gör skatter till ett så lämpligt styrmedel för att få människor att agera på ett visst sätt. Att avgöra vilket agerande som är önskat av lagstiftaren och vilket som inte är det är en grannlaga uppgift för våra förvaltningsdomstolar. Som skattejurist upphör man inte att förvånas över hur många uppfattningar det kan finnas vad gäller tolkningen av ett visst lagrum som kanske funnits under flera decennier. Att innebörden av till exempel begreppet samma eller likartad verksamhet fortfarande inte är klarlagd i praxis efter väldigt många års tillämpning är märkligt mot bakgrund av dess centrala betydelse för många av landets företagare.
Sedan drygt tjugo år har det funnits regler som begränsar möjligheten att få en utdelning från ett företag beskattad som kapitalinkomst. Om utdelningen överstiger ett på visst sätt beräknat belopp beskattas utdelningen som inkomst av tjänst. De som omfattas av dessa regler är företag där vinsten beror på ägarnas arbetsinsatser och aktier i dessa bolag kallas i lagtexten kvalificerade. Reglerna syftar till att man inte ska kunna låta bli att ta ut lön och i stället ta ut utdelning och därmed bli beskattad efter en betydligt lägre skattesats. Reglerna är komplicerade och det övergripande syftet är att skapa rättvisa mellan verksamma ägare av bolag och övriga anställda.
Lagstiftaren har beslutat att det finns en tidsgräns för hur länge aktierna ska vara kvalificerade efter att ägaren har upphört att vara verksam i bolaget. I dag är denna tidsgräns fem år. För att inte öppna upp för skatteplanering finns det regler som gör att karenstiden inte börjar om ägaren fortsätter att vara verksam i ett annat bolag som bedriver samma eller likartad verksamhet. Även om det övergripande syftet med regeln är begripligt är det mycket som fortfarande är oklart när det gäller den praktiska tillämpningen.
Skatterättsnämnden har 23 februari i år avgjort ett antal förhandsbesked där företagare ställt frågan om karenstiden har börjat löpa i olika situationer. Skatterättsnämndens ställningstaganden är i vissa fall överraskande och många som levt i tron att karenstiden rullat på kan få en obehaglig och många gånger kostsam överraskning när de väljer att dela ut medlen efter fem passiva år.
Som rättsläget ser ut efter Skatterättsnämndens avgöranden kan man konstatera att det finns två rekvisit som båda ska vara uppfyllda för att aktierna ska anses kvalificerade. Verksamhet ska ha flyttats mellan två bolag och ägaren ska vara verksam i ett bolag som bedriver samma eller likartad verksamhet. Om dessa rekvisit är uppfyllda börjar karenstiden inte att räknas trots att ägaren inte är verksam i bolaget. Det innebär att karenstiden börjar räknas först när ägaren eller dess närstående inte längre är verksamma även i det andra bolaget. En majoritet av nämnden anser att det inte spelar någon roll i vilken riktning verksamheten förs. Det går att bedöma aktierna som kvalificerade både i det bolag dit verksamheten förs och i det bolag som verksamheten förts från. Minoriteten var av uppfattningen att man endast kan bedöma aktierna i det bolag dit verksamheten har förts. Kravet att det ska ha flyttats verksamhet finns inte på något sätt uttryckt i lagtexten utan är en tolkning som Regeringsrätten gjort i ett tidigare ärende och har sin grund i syftet med lagstiftningen som det framkommer i förarbetena. Regeringsrätten har tidigare tagit ställning till att det är de aktier som man äger direkt som man ska jämföra med när man ser till vilken verksamhet man bedriver.
Det mest intressanta med Skatterättsnämndens avgörande är synen på flytt av verksamhet. De tillämpar ett vitt begrepp både när det gäller vad som är att anse som flytt och vad som är att anse som verksamhet. Enligt Skatterättsnämnden är även en utdelning av kontanter till moderbolaget en överföring av verksamhet vilket förvånar många. Ännu mer uppseendeväckande är nog Skatterättsnämndens ställningstagande att när ett bolag gör en kapitalvinst på aktier anses intäkten vara en överföring av verksamhet och detta oavsett om intäkten utgörs av kontanter eller inte.
Det nya rättsläget innebär bland annat följande: en företagare som ett led i ett generationsskifte för över kontanter i sidled i bolagssektorn till ett bolag som tas över av barnen och dessa bedriver en likartad verksamhet, så kommer aktierna vara kvalificerade så länge barnen bedriver verksamhet i sitt bolag. Att en företagare ska tvingas beskatta sin utdelning som inkomst av tjänst för all framtid på grund av att han låtit en del medel vara kvar i bolagssektorn för att användas i barnens verksamhet har förmodligen inte varit lagstiftarens syfte. Vi får hoppas att Regeringsrätten gör en mer nyanserad tolkning av reglerna.
Tolkningsproblemen när det gäller begreppet samma eller likartad verksamhet visar vilka problem en lagstiftare möter när ambitionerna är många och komplexiteten får svälla för att tillfredsställa kraven på en rättvis beskattning. Frågan är om vi någonsin får uppleva en skattelagstiftning som är enkel att tolka och tillämpa. Förhoppningsvis kommer i alla fall Regeringsrätten inom några år ha klarlagt hur begreppet samma eller likartad verksamhet ska tolkas. Eventuellt kommer detta att ske redan innan begreppet fyller 25 år.
Urban Kardvik är skattejurist hos Grant Thornton och är detta nummers representant för FAR SRS skattesektion.