I ett tidigare nummer av Balans (nr 8-9/2007) har jag kommenterat en dom meddelad av Stockholms tingsrätt i maj 2007 i ett skadeståndsmål mellan VTB Bank Europe Plc (banken) och KPMG samt en auktoriserad revisor vid samma revisionsföretag. Domslutet innebar att käromålet ogillades och banken förpliktigades att ersätta svarandena för deras rättegångskostnader med närmare 12 miljoner kronor. Sedan banken överklagat domen till Svea hovrätt har hovrätten 16 juni 2009 fastställt tingsrättens dom. Hovrättens dom har vunnit laga kraft.

Hovrättens bedömning

I likhet med tingsrätten har hovrätten funnit att banken dels inte lidit någon förlust i det reviderade bolagets konkurs och att någon ersättningsgill skada därmed inte föreligger, dels att det inte funnits några adekvata orsaksförhållanden mellan påstådd skada och skadegörande handling. Men hovrätten har därutöver också prövat om det funnits allvarliga brister i bolagets redovisning och om bristerna borde ha upptäckts vid revisionen samt om det i så fall varit vårdslöst att inte anmärka på bristerna i revisionsberättelsen.

Har det funnits allvarliga brister i bolagets redovisning?

Hovrätten anser att frågan om eventuella brister i bolagets bokföring måste bedömas mot bakgrund av den mycket speciella typ av transaktioner som bolaget gjorde (metallaffärer i Ryssland) och de speciella förhållanden som då rådde i Ryssland med krav på förskottsbetalning och med särskilda bolag som var de enda som fick exportera metallerna. Hovrätten åberopar KPMG:s redogörelse för detta i tingsrätten för att belysa de svårigheter som funnits med bokföringen av transaktionerna. Hovrätten framhåller i detta sammanhang också att banken, som varande en rysk bank, måste ha varit väl medveten om dessa svårigheter och därför rimligen inte helt borde ha förlitat sig på bolagets bokföring eller KPMG:s revisionsberättelse. (Anm. sitt påstående att man lagt bolagets bokföring och revisionsberättelsen till grund för sina affärsbeslut har banken dock inte kunnat styrka i målet.) Hovrättens slutsats av utredningen i målet är att även om vissa brister i bolagets bokföring kunnat påvisas har det inte rört sig om brister av allvarligt slag.

Borde bristerna ha upptäckts vid revisionen och har det i så fall varit vårdslöst att inte anmärka på dessa i revisionsberättelsen?

Hovrätten anser att det genom de utsagor som revisorn och hans medarbetare lämnat i målet är utrett att revisionen utförts på ett mycket grundligt och omsorgsfullt sätt, att arbetet varit väl planerat och att man gått på djupet med åtskilliga frågor där man uppfattat oklarheter. Utlåtanden från den utomstående auktoriserade revisor som KPMG anlitat i målet ger enligt hovrätten också stöd för uppfattningen att revisionsarbetet utförts med stor omsorg. Det finns enligt hovrättens uppfattning inget i utredningen som tyder på att revisorn och hans medhjälpare vid revisionen förbisett någonting som haft väsentlig betydelse för möjligheterna att av bokföringen utläsa bolagets ställning och resultat. Det har därför enligt hovrätten inte funnits anledning att göra några anmärkningar i revisionsberättelsen av det slag som banken gjort gällande.

Kommentar

Hovrättens dom är en stor framgång för KPMG och den auktoriserade revisorn i detta mycket omfattande mål som pågått i cirka tio år. Hovrätten ogillar bankens yrkanden på alla punkter samtidigt som man uttalar sig mycket positivt om KPMG:s revision av bolaget. Vidare kritiserar hovrätten bankens processföring som enligt domstolen även i hovrätten gett upphov till merarbete för KPMG:s ombud. Detta har också fått konsekvenser för frågan om rättegångskostnaderna. Till skillnad från tingsrätten anser hovrätten nämligen att KPMG ska tillerkännas yrkad ersättning för ombudsarvode och utredningskostnader i tingsrätten utan någon reduktion. Också för kostnaderna i hovrätten tillerkänns KPMG vad man yrkat i ersättning. Sammanlagt uppgår KPMG:s rättegångskostnader till drygt 23 miljoner kronor.

Sett ur ett branschperspektiv illustrerar detta skadeståndsmål väl tillämpningen av grundläggande skadeståndsrättsliga principer i ärenden avseende revision. Domarna ger också en tydlig bild av den negativa sidan av revisorns personliga ansvar, särskilt i mål av denna beskaffenhet. Det råder inget tvivel om att revisorn i detta mål varit beroende av såväl sin arbetsgivare som ansvarsförsäkringsgivaren för att kunna ta tillvara sina intressen gentemot käranden, något som bland annat framgår av att rättegångskostnaderna uppgått till betydande belopp. Även om revisorn i detta mål friades från skadeståndsanspråken visar målet på det angelägna i att revisorers skadeståndsansvar begränsas till exempel på det sätt som föreslagits av Utredningen om revisorer och revision (se SOU 2008:79).

Urban Engerstedt