Mot bakgrund av den rådande lågkonjunkturen kan intern-prissättningsstrategier användas som ett effektivt verktyg för att sänka multinationella företags skattekostnader. Den här krönikan beskriver kortfattat hur företags internprissättning kan 1) modifieras kortsiktigt för att förebygga kostsamma upptaxeringar och skattetillägg eller 2) omstruktureras för att på längre sikt förbättra företagets skatteposition.
Undersökningar genomförda före lågkonjunkturen avseende svenska multinationella företag visar att skatterevisioner med fokus på internprissättning resulterar i upptaxering och skattetillägg i cirka 40 respektive 30 procent av fallen. Dessa siffror kan komma att öka under lågkonjunkturen då skattemyndigheter strävar efter att försvara en vikande skattebas orsakad av lägre vinstnivåer hos lokala företag. Detta i kombination med att det kan uppstå svårigheter för företag att följa sin internprissättningspolicy under det rådande ekonomiska läget kan leda till en eventuell ökning av upptaxeringar och/eller skattetillägg framöver.
Internprissättningsstrukturen hos många företag är utformad utifrån ett antagande om stabila ekonomiska villkor (exempelvis intäkter, kostnader och lönsamhet). Dessa villkor kan emellertid drastiskt förändras under en lågkonjunktur. Likaså kan nya affärsstrategier introduceras av företag som en reaktion på lågkonjunkturen. Dessa faktorer kan leda till en förändrad fördelning av risker inom en koncern, vilket resulterar i att den befintliga internprissättningsstrukturen blir inaktuell.
Företag bör, efter att ha utvärderat hur lågkonjunkturen påverkar deras internprissättningspolicy, överväga att 1) minimera potentiella risker och/eller 2) använda internprissättning som ett planeringsverktyg. Är målsättningen att minimera risker kan den aktuella policyn modifieras via kortsiktiga, ofta tillfälliga, lösningar. Ligger fokus på planering kan mer långsiktiga lösningar implementeras.
Kortsiktiga lösningar inkluderar bland annat att 1) revidera jämförbarhetsstudier, 2) tillfälligt modifiera aktuella avtal och 3) analysera hur lågkonjunkturen påverkar värdet på immateriella tillgångar (så kallade IP).
Jämförbarhetsstudier kan omarbetas för att i högre grad avspegla lågkonjunkturens förhållanden. Ett alternativ är att analysera finansiella data över en längre tidsperiod för att omfatta en hel konjunkturcykel, inklusive föregående lågkonjunktur. Ett annat sätt är att kvantifiera effekten av lågkonjunkturen med hjälp av statistiska beräkningar eller marknadsanalyser och därmed uppskatta vad en rimlig vinstnivå är under rådande ekonomiska omständigheter.
Omförhandling av koncerninterna avtal kan stödjas av att även oberoende parter omförhandlar avtal under instabila marknadsförhållanden. Dock bör den avtalspart som kortsiktigt förlorar ekonomiska fördelar kompenseras när lågkonjunkturen är över. Exempelvis kan risken för överkapacitet kortsiktigt flyttas över mellan parterna i ett tillverkningsavtal. Ett exempel på detta är att den centrala entreprenören i en koncern tillfälligt sänker sitt minimikrav på inköp från en tillverkare (och därmed sänker tillverkarens vinst) och sedan när förhållandena på marknaden har förbättrats ökar tillverkarens ersättning som kompensation för den tidigare inkomstförlusten.
Värdet på IP tenderar att minska under en lågkonjunktur (till exempel IP relaterat till lyxartiklar), vilket kan motivera en sänkning av den vinstmarginal som allokeras till ägaren av tillgången. Under ett licensarrangemang kan ett alternativ vara att tillfälligt upphöra med royaltybetalningarna. Mindre kontroversiella alternativ kan vara att implementera en rörlig royaltynivå baserad på försäljningsvolym eller tillämpa en form av vinstfördelning tillsammans med ett royaltytak/-golv.
Långsiktiga lösningar inkluderar bland annat att 1) omstrukturera företagets värdekedja, 2) överföra funktioner och/ eller risker och 3) överföra IP. Potentiella alternativ inbegriper att implementera ett kostnadsfördelningsavtal för en värdedrivande aktivitet (till exempel FOU) för att fördela framtida vinster eller förluster mellan koncernbolagen, omvandla en kontraktstillverkare till en fullskalig tillverkare som bär ekonomiska risker (och därmed kan bära en del av koncernens eventuella förluster) eller att överföra värdefull IP till lågskatteländer. Angående överföring av IP har värdet av dessa tillgångar eventuellt gått ned som ett resultat av lågkonjunkturen, vilket skulle innebära en lägre uttagsbeskattning.
Multinationella företag bör omsorgsfullt balansera sina skattemål mot sin riskprofil, överväga implementeringsfrågor samt ta hänsyn till marknadstrenderna när de väljer internprissättningsstrategi för att hantera lågkonjunkturen.
Elvira Allvin är skattejurist hos Deloitte och är detta nummers representant för FAR SRS skattesektion.