Profil i Balans: Med analysen nära hjärtat

Tre huvudaktiviteter

Finansinspektionen bedriver tre huvudaktiviteter gentemot finansföretagen: den hanterar tillståndsansökningar, ställer upp regler samt bevakar efterlevnaden.

I somras lät Martin Andersson organisera om myndigheten så att den nu huvudsakligen är uppdelad efter vilka institut som övervakningen gäller. En del hanterar bank- och värdepappersbolag, en sköter försäkrings- och fondbolag. En annan har tillsyn över börserna och marknadsuppförandet.

Vilka märken bär omorganiseringen av dig?

– Förhoppningsvis enkelhet och tydlighet. Det ska vara tydligt vem som är ansvarig för vad. Jag tyckte inte att det var tydligt i den tidigare organisationen. Med det här får vi tydligare ägande av olika frågor och det är först då man kan ha en ordentlig diskussion om resurser, prioriteringar, styrning och uppföljning.

Tidigare var organisationen mer ämnesmässigt uppdelad, på å ena sidan stabilitetsfrågor, å andra sidan konsumentrelaterade frågor och marknadsuppförandefrågor.

– Det låter bra i teorin men visade sig vara en ganska oklar uppdelning både internt och gentemot dem vi är satta att hantera tillsyn över.

En aktuell kartläggning av finansvärldens risker blev den naturliga utgångspunkten även för den egna omorganiseringen.

– Min grundsyn kring ledarskap är att man ska börja i sina tankeramar: varför finns vi på jobbet? Det måste finnas i själ och hjärta och man måste förstå vad som är viktigt och vad som är mindre viktigt. Där tror jag att den här analysen spelar en viktig roll.

Bolånetillväxt

Genom analysen och kommunikationen ges den nödvändiga beredskapen för att möta problem som de fasta reglerna inte hinner med att fånga.

– Ett exempel som vi har lyft fram är bolånesidan, där vi nu ser någonting nytt: en väldigt svag ekonomisk utveckling och stigande arbetslöshet, men samtidigt kraftig bolånetillväxt. Då vill vi försäkra oss om att kreditbedömningarna fungerar på tillfredställande sätt, och då går vi ut och undersöker det.

– Det är ett exempel på att det inte bara handlar om att ge ut regler och se till att de följs, utan också om att se företeelserna där ute. Där tror jag att vi kan bli bättre, och det är en del av det som jag ser att jag ska åstadkomma under mina år här.

Möjligen är det för tidigt att ropa hej, men det tycks i skrivande stund som om det svenska bankväsendet har börjat resa sig efter krisen med relativt milda skrubbsår. Många har talat om att finansföretagen varit visa av den svenska bankkrisen i början av 1990-talet och därför haft större kapitalbuffertar än många utländska banker som har gått omkull.

Men vad säger att de inte kommer att ta större risker i nästa högkonjunktur? Ett systemproblem som föreligger både i Sverige och i omvärlden är att bankerna, genom sina investeringar i finansiella derivat, i princip slår vad med varandra och sina kunder om hur olika värden ska utvecklas. Hos de institut som vinner tar de egna investerarna vinsten (aktieägarna och ägarna av företagsobligationer). Men hos de institut som har förlorat stort har staten, exempelvis inom usa:s stora räddningsprogram, ofta gått in och räddat alla obligationsägare för att minska risken för dominoeffekter i ekonomin. Skattebetalarna tar risken medan investerarna tar ”uppsidan”.

– Där behöver vi ett nytt samhällskontrakt, en ny ordning där finansiella företag kan gå omkull under ordnade former. Det måste finnas ett sådant legalt ramverk för annars får man alltid den här asymmetrin, säger Martin Andersson.

Oproportionerligt billiga lån

Med dagens snedvridning blir bankernas egen lånefinansiering oproportionerligt billig, eftersom staterna i verkligheten bär en väsentlig del av risken. Det ger bankerna skäl att maximera lånedelen av finansieringen, och minimera delen eget kapital.

– Men varför, om incitamenten låg rätt, skulle det ligga i ägarnas intresse att ha så lite kapital som möjligt? Det verkar inte rimligt. Om du hade en insolvensordning som sa att Vid den här tidpunkten är det game over för ägarna’, då tar staten över och avvecklar, styckar, lägger ned ... gör det som behöver göras, då hade incitamenten sett annorlunda ut. Då hade ägarna haft intresse av att buffertarna var tillräckligt stora. Det är oerhört viktigt att vi får till det.

Vem kan föra in en sådan insolvensordning?

– Det är en lagstiftningsfråga, så det är de nationella parlamenten. Det måste lösas nationellt men i samklang med andra länder, så att det fungerar gränsöverskridande.

Så det skulle inte gå att göra direkt, innan det har förankrats?

– Delar av det fick vi på plats i höstas, för att det fanns ett förslag i en byrålåda efter förra bankkrisen. Men det behövs i alla fall en Europeisk lagstiftning, skulle jag säga. Den befinner vi oss en bit ifrån i dag.

Alexander Kristofersson