Hur gör man på 2010-talet om man vill skänka en slant till de fattiga på jorden? Ja, tidigare sa man att det bästa var att ge till en hjälporganisation som sedan förmedlade slanten vidare till de hjälpbehövande. I dag är vi kanske lite mer krassa och konstaterar att onödigt många kronor kan försvinna i omkostnader för varje hundralapp som ska nå en behövande.
Tack och lov så finns det nya vägar, med låga transaktionskostnader. De senaste tjugo åren har det vuxit fram en ny generation hjälporganisationer och företag som via så kallade mikrofinansinstitut når de allra fattigaste. Och vad som har varit helt avgörande för tillväxten de senaste åren är banktjänster i mobiltelefonen. Åtminstone i Filippinerna.
Mikrofinansinstitut och mikrolån skapar ett effektivt sätt att förmedla små mängder kapital till små entreprenörer som inte kan få lån i vanliga banker. Låginkomsttagare, som kan tjäna under fem dollar om dagen, får tillgång till banktjänster och krediter, ofta just via mobiltelefonen.
Mikrofinaninstituten samarbetar i sin tur med olika organisationer, såsom Kiva och Hand in Hand, som möjliggör för privatpersoner exempelvis i väst att enkelt låna ut pengar till entreprenörerna via en webbplats.
I Filippinerna började utvecklingen av de mobila banktjänsterna med att sms var gratis under ett par år. Stora befolkningsgrupper började sms:a. Ringde gjorde man bara i nödfall eftersom det var så dyrt. Gratis sms blev avgörande, i kombination med ett nätverk av abonnenter som också fick rollen av återförsäljare. Folk började sälja kontantkort till sina vänner och fick sitt eget ringande finansierat på så vis. Inte minst fick detta stor betydelse för dem med riktigt låg inkomst, de som tjänar under 15 dollar om dagen. I stället för att sälja läsk och tuggummi i små stånd började de sälja kontantkort.
Tillgången till banktjänster i mobilen har sedan inneburit en revolution för landets små entreprenörer. En liten bonde i norra Filippinerna, som ska köpa gödsel, kan i dag betala med mobilen via sms. Numera kan man också betala sina räkningar till skola och el direkt från mobilen, med pengar som man tidigare kanske gömde under madrassen.
Eftersom det inte finns några bankomater i de små byarna så tar man fram sin mobiltelefon och sms:ar banken, sedan kan man hämta ut pengarna i den lokala kiosken. Vill man förnya sitt mikrolån gör man det också i kiosken via mobilen.
För kunden blir kiosken alltså banken. Den är ofta inhyst i något som liknar ett skjul. Den brukar digna av varor som kaffe, schampoo, choklad och kex – inte minst i engångsförpackningar från välkända multinationella företag – och så kontankort.
Numera finns det kiosker som är anslutna till ett litet franchiseprogram för kioskägare, en enklare version av Pressbyrån. På Filippinerna heter kedjan Hapi Noy, och leds just av en teleoperatör, Smart. Man målar om kiosken, sätter upp en skylt, städar upp i sortimentet och utbildar kioskägaren i mobila banktjänster. Kioskägaren som tidigare enbart sålde engångsförpackningar och kontantkort får också hjälp med att organisera sitt lilla företag. Omsättningen fördubblas inom första månaden och på fyra månader har Smart tjänat ihop investeringen.
Kioskägarens leverantörer blir kopplade direkt till mikrolånet, och garanteras på så sätt betalning i tid. Likaså får kioskägaren bättre ordning på sitt lager och kan hålla isär sin privata ekonomi från sitt företags. Största andelen konkurser för kioskägare har nämligen berott på att de plockat hem varor från kiosken. Kioskägaren får nu i stället en överblick över alla sina egna transaktionsflöden.
Så digitaliseras pengaflödet på landsbygden i Filippinerna mellan mikrofinansinstitut och entreprenör. Och vi i västvärlden kan i vår tur direkt låna ut eller skänka pengar till mikrofinansinstituten eller direkt till organisationerna. Om du inte redan har testat så gå in på någon av hemsidorna; <Kiva.org> eller <hihseed.org>.
Maja Brisvall driver strategikonsultfirman Islanders i Vaxholm. Hon är en av författarna till boken ”Tjäna pengar & rädda världen” som utkom i våras.