”Hur mycket kan man förklara och försvara sig utan att förhäva och förnedra sig?”
Skryta vill jag absolut inte göra. Det finns nästan inget som är så plågsamt som tanken att människor skulle anse mig skrytsam. Det finns ju en del pinsamma skrytmånsar, ofta män i hög ställning som förhäver sig ohämmat. Men inte jag.
Eller hur är det egentligen? Med mig själv menar jag. Man vill ju gärna berätta då och då om bra saker som man anser sig ha gjort. Positiv uppmärksamhet är skön. Så nog passar jag på ibland att säga något som handlar om mig själv på ett positivt sätt. Det är väl inte skryt? Eller är det? Händer det att människor himlar menande med ögonen bakom min rygg? Hjälp!
När jag hade gjort ett Sommar i PI-program 2007 fick jag mestadels positiva reaktioner. Inget konstigt med det, att man får uppskattning hör till. Människor är snälla och förstår vad man vill höra.
Men några månader efter programmet fick jag se vad en bloggande politiker i Norrköping hade skrivit: ”Göran Lambertz program var en massa självskryt”. Först blev jag arg på honom för så var det väl absolut inte? Så elakt! Men sedan började jag fundera.
I programmet hade jag berättat om strider och debatter jag hade haft som justitiekansler, och om angrepp jag hade utsatts för. Jag pratade om varför jag hade rätt (som jag tyckte och fortfarande tycker) och varför angreppen var orättvisa. Många hade stått på min sida, och det gjorde jag lite sak av.
Jag citerade bland annat ett uttalande där en ledarskribent hade kallat mig för ”en hjälte i vår tid”. Nu kan jag knappast skriva det utan att rysa. För där gick jag över gränsen. Jag blev skrytsam. Då ville jag så gärna att lyssnarna skulle få höra detta, men nu efteråt känns det genant. Var går egentligen gränsen? Hur mycket kan man förklara och försvara sig utan att förhäva och förnedra sig? Ja, förklara och försvara sig är nog inget problem. Men när man framhåller och framhäver sig, då bränns det.
Kanske är ”regeln” ungefär denna (jag har en förkärlek i för regler): ”Man bör inte starkt eller upprepat framhålla sig själv utan viss blygsamhet, ödmjukhet eller finess”. (Blygsamhet, ödmjukhet och finess ursäktar det mesta.) Vilka klarar den regeln och vilka gör det inte? Jag gjorde en snabb genomgång i huvudet av mina vänner, bekanta och kolleger. På tio minuter kom jag på tjugoen mer eller mindre skrytsamma personer, varav sex direkt pinsamma (alla män). Och tolv personer som då och då trampar på gränsen, tretton om jag räknar in mig själv. Och då har jag ändå varit snäll mot några politiker, eftersom politiken anses fordra en viss självhävdelse. Jag tror dock att även de skulle må bäst – och för övrigt också dra flest röster om de inte förhävde sig.
Nu säger någon: Jantelagen! Du förespråkar ju Jantelagen! Har du inte förstått att vi måste försöka göra oss av med den?! Den hämmar oss och gör oss blyga och tysta. Se på i USA, där vågar människorna vara stolta och visa vad de går för. Vi borde vara mer som amerikanarna, då skulle det gå bättre för Sverige! Jag vet inte om det skulle gå bättre för Sverige. Men om vi blir ett skrytande folk tycker jag priset är för högt. Jag gillar den fina blygsamhet som de flesta i Sverige klär sig i. Och jag tror att man kan kasta Jantelagen över bord utan att bli mallig och skrävlande.
Många som skryter har nog en bild av att de har lyckats kasta av sig just Jantelagens ok. Men man kan vara stolt och värdig, okuvlig och stark, skicklig och säker utan att skrävla. En adekvat och god självuppfattning behöver inte – och bör inte, tycker jag underbyggas med överdriven självhävdelse.
Jag tycker fullmogna människor ska avstå från skryt. Och jag har lovat mig själv flera gånger att aldrig mer skryta, i varje fall inte om mig själv. Utom för min hustru, hon får stå ut med att vara ventilen.
Ändå kommer jag på mig själv med att trampa på gränsen, och ibland gå över den. Inte förrän efteråt inser jag vad jag gjort. Då är det pinsamt, jag känner mig avklädd. Och jag inser att jag har en bit kvar till den där fullmognaden.
Men nu lovar jag det igen, för första gången offentligt. Hoppas det hjälper.
Göran Lambertz är justitieråd i Högsta domstolen. Han är också ordförande i Fars disciplinnämnd.