Profil i Balans: Olle Schmidt, vår man i bryssel

Han är eurovännen som imponeras av USA och värnar om den svenska välfärdsmodellen. I egenskap av EU-parlamentariker är Olle Schmidt (FP) en av de svenskar som har störst politiskt inflytande över revisions- och rådgivningsbranschens framtidsfrågor.

Olle Schmidt ser sig själv som något av en motkraft i den regleringsiver som drabbade politikerna efter finanskrisen. Och han kunde ha haft ett sämre forum. Cirka 80 procent av all ny lagstiftning i Sverige är resultatet av beslut som fattas inom EU, och efter Lissabonfördraget har EU-parlamentet fått ett avgörande inflytande över praktiskt taget alla beslut. Olle Schmidt trivs som fisken i vattnet i den internationella miljön. Den politiska kulturen i EU-parlamentet skiljer sig från den vi är vana vid på hemmaplan. Med snart 750 ledamöter från 27 länder, med olika politiska kulturer och temperament, är utmaningen i EU-parlamentet att bygga allianser.

– Jag har till största delen varit politiskt aktiv i socialdemokratiskt styrda Malmö, vilket innebar att jag vaknade varje morgon och undrade: Vad kan jag vara emot i dag? Nu får jag börja varje dag med att tänka: Vad kan vi komma överens om i dag? Det är klart att det är mycket roligare!, säger Olle Schmidt.

Det är sen eftermiddag i Bryssel. Hörnrummet som han har ärvt av Cecilia Malmström – han hoppade in som hennes ersättare när hon blev EU-minister 2006 -släpper fortfarande in en del ljus över det anonyma kontorsmöblemanget. Det enda som sticker ut är papper och böcker som pressats in i överfulla mappar och bokhyllor. I rummet bredvid besvarar de två politiskt sakkunniga en aldrig sinande flod av telefonsamtal och mejl. Olle Schmidt reser sig då och då för att gå till datorn och kolla börsen, det ingår i jobbet tycker han.

Han kom in i EU-parlamentet första gången 1999, tack vare ”Marit Paulsen-effekten” som gav Folkpartiet hela tre platser. Vad Marit Paulsen skulle specialisera sig på i parlamentet var självklart – hälsa, livsmedel och djurskydd. Cecilia Malmström hade likaså ett inmutat revir i och med att hon doktorerat i internationella relationer. Olle Schmidt fick ta vad som blev över och då blev det ekonomi och pengar. Men det hade han inget emot.

– Jag tror att det är viktigt att vi som inte är ekonomer till yrket också är med och fattar beslut i de här frågorna. Det tekniska är förvisso väldigt viktigt, men det handlar också om sunt förnuft.

Som kommunalråd i Malmö sysslade Olle Schmidt en hel del med ekonomi, vilket gjorde att han när han senare kom till riksdagen, fick sitta i finansutskottet. Det var under 1990-talskrisen och dagarna med 500-procentig ränta och kronförsvar, en erfarenhet som han gärna delar med sig av i olika sammanhang då lärdomarna frän finanskrisen diskuteras. Och det har varit många sådana tillfällen under de drygt två år som gått sedan kollapsen i Lehman Brothers 2008. Just den här dagen är Olle Schmidt inbjuden till ett seminarium med den liberala tyska tankesmedjan Friedrich-Naumann-Stiftung. Han konstaterar bland annat att finanskrisen har lett till ett politiskt klimat där det är svårt att vara liberal, men ”I must say, even though it’s difficult to be a liberal these days, I’m still a liberal ...”.

Olle Schmidt har tagit på sig rollen som motvikt. Han menar att pendeln inte får slå tillbaka för långt åt andra hållet efter den fria marknadens tillkortakommanden. På sin sida har han kollegorna i ALDE-gruppen, det vill säga Alliansen liberaler och demokrater för Europa som är Folkpartiets och Centerpartiets grupp i EU-parlamentet.

Totalt finns det sju politiska grupper representerade i parlamentet och ALDE brukar betraktas som en av de mest EU-positiva grupperna. Ideologiskt ligger den i mittfåran och kan etiketteras liberal till socialliberal.

Om EU som helhet fortfarande är präglad av den franska traditionen med en stark och interventionistisk stat, drar ALDE-gruppen mer åt det anglosaxiska hållet.

Efter finanskrisen var Frankrikes president Nicolas Sarkozy snabbt ute och förklarade den anglosaxiska kapitalismen död. Hans landsman Michel Barnier, kommissionär med ansvar för den inre marknaden och tjänster, har också profilerat sig som kritiker av den oreglerade kapitalismen. Mot den bakgrunden kom EU-kommissionens grönbok om revision inte som någon överraskning, enligt Olle Schmidt.

– När EU-parlamentet hade sin utfrågning av Michel Barnier, i samband med att den nya kommissionen utsågs i början av året, lovade han att han skulle se över varje del av finansmarknaden. Han sa också att det inte finns någon del som inte kan regleras, säger Olle Schmidt.

Många anser att finanskrisen skapade ett handlingsutrymme för reformer som var nödvändiga och önskvärda. En hel del låg redan färdiga och värmde hyllorna i EU-kommissionens högkvarter i Berlaymontbyggnaden. Den bilden bekräftades av före detta generaldirektör Jörgen Holmquist, fram till i somras Sveriges högste tjänsteman i EU, när han besökte Studieförbundet näringsliv och Samhälle, SNS, tidigare i år. Han sa då att det var lyckosamt att det var fransmännen som innehade ordförandeskapet när krisen bröt ut. Oavsett vad man tycker om Nicolas Sarkozy så är han känd för att vara en handlingskraftig person, menade Jörgen Holmquist, och hösten 2008 tog han initiativ till det första eurotoppmötet någonsin.

Ett år senare mötte Anders Borg sina europeiska kollegor och fattade beslut om ett antal åtgärder som syftade till att öka myndigheternas kontroll av finansmarknaderna. Med andra ord, regleringstider. Eller som Olle Schmidt uttrycker det, ”hårda tider för en liberal”.

– I vissa fall försöker EU-kommissionen åtgärda problem som inte finns. Risken är att man överreglerar med följden att kostnaderna blir högre för företagen och det dynamiska utrymmet för att växa och skapa tillväxt blir mindre, säger han. Som amerikanerna säger: If it ain’t broken, don’t fix it.

– Finanskrisen inträffade pä grund av en rad olika skäl som man nu försöker åtgärda område för område. Det kan säkert vara vällovliga försök var för sig, men frågan är vad de här förslagen, lagda på varandra, betyder för marknadens funktioner, kostnader och så vidare.

Olle Schmidts allmänt kritiska syn på politikens förmåga att lösa ekonomiska problem omfattar även grönboken om revision och han anser att flera av förslagen behöver en djupare analys.

Föga överraskande välkomnar han utan förbehåll idén om ett europeiskt revisorspass som skulle få fart på den inre marknaden för revisionstjänster. Och han tycker inte att man ska lura sig att tro att detta ligger i en avlägsen framtid.

– Många tror att allt tar lång tid inom EU, men det gör det inte. Min erfarenhet är att det kan gå snabbt. Vi lever i en globaliserad värld, säger Olle Schmidt.

Utanför Berlaymont-byggnaden stöter vi ihop med David Wright, biträdande generaldirektör för den inre marknaden och tjänster. Olle Schmidt hade ett nära samarbete med honom under sin tid som parlamentets rapportör för det så kallade Ucits-direktivet (Undertakings for Collective Investments in Transferable Securities) som handlar om att ta bort marknadshinder för investeringsfonders fria rörlighet inom EU. Ucits var hans första stora projekt i parlamentet – ingen valvinnare, men en utmaning som han tog sig an med stor iver.

– Det var fruktansvärt svårt och tekniskt komplicerat, men jag lyckades gå i land med det. Sedan blev jag utslagen ur parlamentet i valet 2004.I sådana lägen är politiken fruktansvärt oromantisk: Jag var ”Mr Ucits”, men när jag lämnade parlamentet tog min tyska kollega över jobbet och det har lett till att jag inte automatiskt har fått ansvar för de områden som jag var med och initierade, säger Olle Schmidt.

Det som skiner igenom, oavsett om det handlar om regleringar av finansmarknaden, politisk kohandel i korridorerna eller möten med bekanta i någon av de många hissarna som flyttar EU-parlamentarikerna och deras assistenter mellan hopp och förtvivlan i det väldiga EU-bygget, är Olle Schmidts glädje över att befinna sig mitt i det europeiska laboratoriet. Han berättar om sitt första politiska minne: Ungernkrisen 1956. Han var sju år och hemma fanns massor av tidningar. Och bilder som etsade sig fast.

– Så blev jag vald till EU-parlamentet och fick vara med och utvidga EU med tio nya stater och fick en kollega jämte mig, från Ungern – tänk att få vara med om det!

Rakel Lennartsson