Finansiell rapportering har historiskt fokuserat på innehållet i resultat- och balansräkningar, snarare än på kassaflödesrapporter. Dessa har snarare betraktats som ett komplement till upprättad resultat- och balansräkning. I enlighet med det ramverk för finansiell rapportering som IASB har utvecklat är ett av redovisningens grundläggande syften att utgöra beslutsunderkg för redovisningens primära användare, vilket för noterade företag utgörs av nuvarande och potentiella ägare och investerare. Dessa primära användare är intresserade av att göra bedömningar om framtida avkastningsmöjligheter vilket innebär att göra prognoser om framtida kassaflöden. Det har historiskt genomförts många studier för att avgöra vilken informationstyp som bäst utgör underlag för gjorda prognoser, resultat- och balansräkning eller kassaflödesrapporter.

Kassaflödesrapporten, i någon form, har kommit att utvecklas till en obligatorisk rapport för större bolag. Informationen anses utgöra ett viktigt komplement till resultat- och balansräkning.

Innehållet i kassaflödesrapporten har emellertid i relation till resultat- och balansräkning varit marginellt reglerad. Differensen mellan redovisat rörelseresultat och redovisat nettobetalningsflöde från rörelsen har över tiden kommit att öka. Att differensen ökar indikerar att det görs allt fler uppskattningar och bedömningar i redovisningen som leder till att dessa flöden skiljer sig åt. Hade så inte varit fallet, hade de inte varit av kompletterande värde och således hade det varit mindre värt att presentera båda informationstyperna. Redovisningsinformation baserad på bokföringsmässiga grunder har blivit komplex, fler uppskattningar och bedömningar görs.

Komplexiteten ökar betydelsen av att redovisa ett kassaflöde som i större omfattning är befriad från uppskattningar och bedömningar än informationen i resultat- och balansräkning. Informationstyperna är inte varandra uteslutande, utan kompletterande. Något svar på frågan om vilken typ av information som utgör det bästa beslutsunderlaget går inte att svara på.

Ett faktum är emellertid att kassaflödesinformation historiskt har upprättats baserad på informationen i resultat- och balansräkning, det vill säga att kassaflödet har identifierats på indirekta grunder. Det är därmed svårt att hävda att det rör sig om kassaflödesinformation i ordets rätta bemärkelse.

Kassaflödesrapportens innehåll är för noterade företag reglerad inom ramen för IAS 7. Enligt IAS 7 finns det möjlighet att upprätta sin kassaflödesrapport genom antingen en indirekt eller direkt metod. IASB rekommenderar att den direkta metoden används.

Trots detta, tillämpar en majoritet (troligtvis alla) företag en indirekt metod, det vill säga att kassaflödesrapportens innehåll baseras/rekonstrueras baserat på resultat- och balansräkningens innehåll. Detta är främst beroende av att de system som används inte nödvändigtvis stödjer möjligheten att upprätta en kassaflödesrapport i enlighet med en direkt metod.

Förutsättningarna rörande redovisning av kassaflöden kommer troligen under kommande år att förändras i och med att IASB planerar att uppdatera IAS 1 Utformning av finansiella rapporter, och som en del av detta arbete i framtiden kräva att en direkt metod eller ”indirekt direkt metod” ska tillämpas.

Förslaget har erhållit kritik eftersom metoden inte stöds av de redovisningssystem som används och som är präglade av att upprätta resultat- och balansräkning. Detta försvårar möjligheterna att upprätta en kassaflödesrapport enligt en direkt metod. Orsaken är att systemen inte klarar av att sortera samtliga in- och utbetalningar i enlighet med exempelvis den kostnadsmässiga och intäktsmässiga kontoplan som används. Det finns således inga möjligheter att identifiera och kategorisera betalningar i enlighet med den av IASB rekommenderade uppställningsformen, i synnerhet vad avser rörelsen.

Vad gäller investerings- och finansieringsverksamhet

torde detta vara enklare.

Uppdateringen av IAS 1 kommer troligen att ge upphov till förändringar i redovisningen, förändringar som måste hanteras inom ramen för företagens redovisningssystem. Genom att koppla in- och utbetalningar hänförbara till den löpande verksamheten till intäkts- och kostnadskonton, samt betalningar hänförbara till investeringar och finansiering till olika tillgångs- och skuldkonton, kan en sådan sortering uppnås och kassaflöden kan lättare redovisas och följas upp i detalj.

Genom att kräva att en direkt metod tillämpas när kassaflödesrapporten upprättas har IASB ställt omfattande krav på samtliga företag som tillämpar IFRS. Introduktionen av en ”indirekt direkt metod” utgör en kompromiss som kommer att ställa högre systemtekniska krav än då en rent indirekt metod tillämpas.

Pär Falkman är ekonomie doktor och redovisningsspecialist på Ernst & Young.

par.falkman@se.ey.com