Innehåll

Balans nr 12 2010

Ett inställt flyg kan också lyfta

Skottet i ryggen tvingar ner flygvärdinnan på golvet. Det blir kaos. Allt är plötsligt osäkert och ingen vet något. Bara att smärtan är outhärdlig. Hon ligger länge i gången. De fem månader gamla flygbokningarna utplånas i samma sekund som ryggskottet slår till. Malaysia och IFAC:s världskongress i Kuala Lumpur känns mer än avlägset när ingen kan säga när eller hur vi kan ta oss dit. Det är inte kul längre, så vi tar tillbaka våra väskor för att åka hem.

Jag är inte på mitt bästa humör när vi på vägen till bilen går fram till det holländska flygbolagets desk. Jag lämnar en feedback som är allt annat än positiv. Maria lyssnar. Hon har förståelse för att vi inte fullföljer resan, särskilt som vi följt min svärfar till graven någon dag tidigare. Men det är en ny dag i morgon, säger hon. Vill ni resa i morgon i stället?

Vi sitter tre på rad. Bredvid min fru sitter en 24-årig cool holländare – låt oss kalla honom Ruud. När fransmannen framför mig fäller ner stolsryggen tvingas vi att omgruppera. Ruud och jag får en pratstund jag aldrig ska glömma. Han är på väg till Vietnam för att under några månader jobba som instruktör i kitesurfing. Klockan 11 varje dag blåser det upp i detta paradis för surfare. Men de skulle ha varit två, kompisen har inte fått ihop tillräckligt med pengar.

Det syns inte, men Ruud mår dåligt. Gång på gång får jag höra att han har lämnat sin flickvän och sin mor i sticket. Kitesurfingen i Vietnam var ju inristad i kalendern, ett livsmål han inte kunde överge. Över bergslandskapen i norra Indien ser jag hur Ruud slits åt två håll. Kroppen är på väg till Vietnam, men själ och hjärta vill till hemlandet. Jag försöker stötta. Jag säger att man sällan ångrar det man gör, snarare det man inte vågat göra. Ruud tror att jag är en ”shrink” och jag fortsätter: Ruud, du måste fokusera. Ett steg i taget, en dag i sänder. Om det blir för plågsamt ska du ställa dig frågan: Vad är det värsta som kan hända? Du kan ju alltid packa väskan och flyga hem.

Flickvännen har haft klokskapen att ge Ruud en dagbok, kanske för att hjälpa honom att sätta ord på ångesten. Och då upptäcka att det farliga inte är så farligt. Mitt bland hjärtan och andra kärleksbetygelser vill Ruud att jag ska skriva ner mina råd. När jag ser dem på pränt i dagboken upptäcker jag att de riktas också till mig.

På något sätt har Ruud och jag lyft varandra. Vad kan vara viktigare?

Dan Brännström är Fars generalsekreterare.