ISAB har som en effekt av det senaste årets globala finansiella situation utformat en ny standard som hanterar redovisning och klassificering av finansiella instrument. Bakgrunden är bland annat att IAS 39 länge har betraktats som komplex. Politiker och andra debattörer ställde sig därför frågan huruvida en redovisning av finansiella instrument till verkliga värden över resultaträkningen, och de svårigheter en sådan redovisning för med sig, de facto kan ha kommit att påverka den finansiella krisens förlopp. Detta eftersom en sådan redovisning skapar en mer volatil resultatutveckling och det under det senaste året inte alltid har funnits några verkliga värden att tillgå.
Efter politiska påtryckningar har IASB (och även FASB) därför på mycket kort tid, i relation till tidigare due process, producerat en ny standard som behandlar delar av de frågeställningar som tidigare hanterades i IAS 39. IFRS 9 gavs ut i december 2009 och hanterar klassificering och värdering av finansiella instrument. Övriga frågeställningar som kommer att hanteras 2010 är:
Impairment/loan loss provisioning
Hedge accounting
I enlighet med IFRS 9 kan ett finansiellt instrument klassificeras och redovisas till antingen:
Upplupet anskaffningsvärde
Verkligt värde över resultaträkningen
Initialt är det tydligt att komplexiteten reduceras med tanke på att det enbart finns två kategorier att välja mellan. Betydligt fler finansiella instrument kommer emellertid att värderas till sina respektive verkliga värden över resultaträkningen, några värdeförändringar kommer inte längre bokas i eget kapital som en effekt av tillkomsten av totalresultaträkningen. Frågan har ställts huruvida detta verkligen innebär en reduktion av komplexiteten med tanke på att det i flera situationer är svårt att påvisa tillgångars och skulders verkliga värden (beroende vilken typ av tillgång eller skuld det rör sig om och vilken information som finns tillgänglig för att värdera dem). En betydande mängd upplysningar ska lämnas i enlighet med IFRS 7 om hur företagen har gått tillväga för att redovisa vissa finansiella instrument till verkliga värden, i synnerhet gällande de instrument som inte har några noterade värden.
I den första kategorin inkluderas finansiella instrument som innehar grundläggande låneegenskaper och som styrs och följs upp i enlighet med instrumentets kontraktuella betalningsflöden. Styrande för den aktuella kategorin finansiella tillgångar är vilken affärsmodell som företag använder sig av. Enkelt sagt, om företaget realiserar finansiella tillgångar i för hög utsträckning för att maximera värdet av ett instrument är det inte längre möjligt att säga att affärsmodellen tar sin utgångspunkt i kontraktuella betalningsflöden. Den så kallade fair value option finns kvar i IFRS 9 vilken innebär att det är möjligt att klassificera instrument såsom värderade till verkligt värde över resultaträkningen även om en värdering till upplupet anskaffningsvärden är en möjlighet. Detta är möjligt att göra i den mån som det aktuella redovisningsvalet i enlighet med standarden eliminerar en så kallad redovisningsmässig mismatch.
De finansiella instrument som inte uppfyller ovanstående kriterier ska i stället klassificeras som finansiella instrument som värderas till verkliga värden över resultaträkningen. Specialregler har emellertid föreslagits med avseende egetkapitalinstrument. Dessa ska kunna värderas till sina verkliga värden över totalresultatet i stället för i resultatet. Ett sådant val för dock med sig att en värdeförändring aldrig kan realiseras inom ramen för det traditionella resultatet utan detta kommer i och med den valda klassificeringen att ske inom ramen för totalresultatet.
En färdig uppdaterad/förändrad standard med avseende redovisning och värdering av finansiella instrument kommer inte att bli obligatorisk förrän 2012.
Den finansiella krisen har påvisat att det finns många faktorer som inverkar på det slutgiltiga innehållet i en standard och att det finns många viljor, både politiska och teoretiska, som inverkar på den slutgiltiga produkten. Att redovisningsnormering skulle vara en oberoende och fullständigt neutral process har visat sig vara en felaktig uppfattning. Att däremot redovisningens komplexitet i sig skulle påverka den finansiella krisens omfattning och effekter är emellertid lika svårt att förstå, med tanke på att syftet med redovisningen är att ge en rättvisande bild av det den förväntas avbilda. Jag skulle emellertid vilja fråga mig själv vad alternativet skulle vara, till exempel att inte redovisa finansiella instrument över huvud taget – skulle det inneburit att den finansiella krisens verkningar skulle vara mindre i omfattning?
Ek. dr Pär Falkman är redovisningsspecialist på Ernst & Young i Göteborg.
par.falkman@se.ey.com