Olof Nilsson och Caroline Waering sparar Christina Ramberg och Urban Engerstedt:
Olof Nilsson och Caroline Waering menar att det saknas rättsligt stöd för att i normalfallet frångå kravet på reklamation inom viss tid när det gäller fel vid rådgivning som lämnats av revisor. Här svarar de på Christina Rambergs och Urban Engerstedts artiklar i Balans nr 11 och 12/2009.
Professor Christina Ramberg har i Balans nr 11/2009 behandlat frågan om reklamation vid felaktig rådgivning av revisorer. Christina Ramberg argumenterar för att man i sådana fall inte ska kunna ställa krav på snabb reklamation från kundens sida. Denna ståndpunkt grundar sig bland annat på uppfattningen att det för kunden tar emot att anklaga en rådgivare som denne tidigare sett som sin samarbetspartner.
Urban Engerstedt, chefsjurist hos FAR SRS, har i Balans nr 12/2009 – med utgångspunkt i FAR SRS allmänna villkor för lagstadgad revision och för fristående rådgivning – argumenterat emot en sådan uppfattning. Urban Engerstedt menar att en rådgivare, oavsett om denne är revisor eller tillhör någon annan yrkeskategori, måste kunna ställa krav på sina kunder att de reklamerar fel eller brister så snart de upptäckt dessa.
Vi delar Urban Engerstedts inställning; det finns inte skäl att göra skillnad på reklamationsplikten när rådgivning lämnas av revisorer och när rådgivning lämnas av andra uppdragstagare. Denna uppfattning är också förenlig med gällande rätt såsom den kommit till uttryck i praxis och doktrin.
Den svenska köplagstiftningen uppställer stränga krav på reklamation vid fel. Också 45 § kommissionslagen (2009:865) och 34 § tredje stycket lagen (1991:351) om handelsagentur uppställer krav på reklamation inom skälig tid respektive utan oskäligt uppehåll efter det att parten insåg eller borde ha insett de omständigheter som ligger till grund för kravet.
Att reklamationsplikt föreligger också i uppdragsförhållanden som inte är reglerade i lag torde stå klart. Högsta domstolen (HD) har i nja 2007 sidan 909 fastslagit att det av allmänna kontraktsrättsliga principer i kommersiella förhållanden får anses följa att en avtalspart som vill göra gällande påföljder på grund av avtalsbrott inte kan förhålla sig passiv och att de lagfästa bestämmelser om reklamation som finns för olika typer av avtalsförhållanden kan ses som ett uttryck för en sådan princip. Det finns därför skäl att utanför det lagreglerade området analogt tillämpa sådana lagfästa bestämmelser i likartade avtalsförhållanden, en ståndpunkt som enligt HD också accepterats i litteraturen.
I praxis återfinns NJA 1994 sidan 532 som gällde skadeståndskrav med anledning av bristfällig information vid redovisning av resultat från provtagning av olika tygers ljushärdighet. I detta fall utgick HD, till synes utan tvekan, från den givna premissen att reklamationsskyldighet förelåg (se Hellner, Speciell avtalsrätt 11, Kontraktsrätt, 2 häftet, fjärde upplagen, sidan 151). Vad som diskuterades var i stället om tid och sätt för reklamationen uppfyllde de krav som kunde ställas.
HD har vidare i nja 2005 sidan 142, som rörde krav på återbetalning av leasingavgifter, konstaterat att det får anses vara en allmän princip inom civilrätten att en köpare eller beställare som vill göra gällande anspråk på grund av fel eller brist har att reklamera utan oskäligt uppehåll efter det han märkt eller borde märka felet respektive bristen. HD uttalade också att det av en näringsidkare måste krävas snabbare reaktion än av konsument. Samma principer har tillämpats i Svea hovrätts dom 22 oktober 2007 i mål nr t 8768–06, som avsåg just skadeståndskrav emot revisor till följd av påstådd vårdslös rådgivning.
En skyldighet att göra gällande ett skadeståndskrav inom viss kortare tid kan enligt HD motiveras med att den kontraktsbrytande parten ska få reda på att anspråk kan komma att ställas så att han får möjlighet att inrätta sig efter detta, se ovan nämnda nja 2007 sidan 909. I det fallet gjorde HD emellertid undantag för den situationen där den skadelidande mött en felaktig uppsägning i förtid med en neutral reklamation, av vilken det klart framgått att uppsägningen inte accepterats. Detta menade HD fick anses utgöra en tillräcklig varning om att ett skadeståndsanspråk kunde komma att följa, varför det inte ställdes något krav på uttryckligt meddelande om skadeståndsanspråk från den skadelidandes sida.
Ytterligare ett skäl till att revisorn så snart som möjligt bör underrättas om uppdragsgivaren anser sig ha fog för ekonomiska krav gentemot denne är att kravet på revisorns oberoende – uttryckt i 20 och 21 §§ revisorslagen (2001:883) – kan påverkas av ekonomiska anspråk från uppdragsgivarens sida.
Sammanfattningsvis saknas således rättsligt stöd för att i normalfallet frångå kravet på reklamation inom viss tid när det gäller fel vid rådgivning som lämnats av revisor.
Advokat Olof Nilsson och jur. kand. Caroline Waering är verksamma vid Advokatfirman Nilsson & Co.