”Vi behöver såväl matriser som magi, summor såväl som sinnen, det fyrkantiga såväl som det flummiga.”
En känd professor i företagsekonomi brukar säga att våra studenter går i cirklar när de tar examen. Deras vänstra, logiska hjärnhalvor har nämligen blivit så tunga under utbildningen, att de inte längre kan stå upprätt. Alltmedan deras högra, kreativa hjärnhalvor har glömts bort.
På senare år har det allt oftare hörts en oro över att ekonomutbildningarna är för snäva. Matematiska modeller, teoretiska resonemang och praktiska tillämpningar i all ära, men frågan är om det räcker. Borde vi inte också ta tillvara och utveckla våra studenters fantasi och kreativitet, träna dem att se både de stora sammanhangen och sin egen roll, uppmuntra dem att tänka kritiskt och ta hänsyn till många fler faktorer?
Själv brukar jag alltid säga att jag hade större nytta av att ha läst litteraturvetenskap än av att ha läst ekonomi, när jag en gång i tiden jobbade i finansbranschen. Litteraturen väjde inte för de stora och svåra frågorna, och den fångade så många fler dimensioner än de ekonomiska modellerna. Fast egentligen tror jag att en kombination är det allra bästa; att vi behöver såväl matriser som magi, summor såväl som sinnen, det fyrkantiga såväl som det flummiga.
Det är också åt det hållet som utvecklingen – sakta – går. På Rotman School of Management i Toronto satsar man till exempel på ”integrativt tänkande”, vid sidan av de traditionella ekonomiämnena. Bland annat lär man sig då förstå och analysera vilka mentala modeller människor använder sig av, vilket man förstås har stor nytta av i affärslivet. På Wharton använder man meditation, teater och aikido för att bredda sin ledarskapsutbildning, på Harvard skönlitteratur och historia, och på Darden kan ledarskapskursen bestå av att sätta upp en teaterpjäs.
Exemplen är många. På franska HEC har man exempelvis ett samtida konstcenter, i syfte att öppna sinnena, öka kreativiteten och ge utrymme för reflektion, på topprankade Indian School of Business en husfilosof som bland annat lär ut meditation, och på Stanford kombinerar man design, teknik och ekonomi i sin berömda ”d.school”.
Detsamma gör man i Helsingfors, där man sedan årsskiftet har slagit ihop sin handelshögskola med de tekniska och konstindustriella högskolorna. Som om vi skulle slå ihop Handelshögskolan, Kungliga Tekniska Högskolan och Konstfack, ungefär. Vilket vi på sätt och vis redan har gjort via Stockholm School of Entrepreneurship, där studenter från just dessa tre högskolor samt Karolinska Institutet och Stockholms universitet kan ta gemensamma kurser och lära av varandra.
Vad vi ser är alltså en utveckling mot mer av interdisciplinära samarbeten och ett vidgat synsätt på ämnet ekonomi. Kanske blir det till och med som det nyligen spekulerades om i New York Times; att majoriteten av ekonomutbildningarna kommer att ändra sina kursplaner och inkorporera mer av design, kritiskt tänkande och humaniora det kommande decenniet. Det är nämligen det som efterfrågas och behövs.
En undersökning som vi gjorde förra året visar till och med att kunskaper i humaniora värderas högre än kunskaper i redovisning, när ett hundratal företagsledare får ranka vad som krävs av framtidens ledare. Och de får medhåll av många forskare, som pekar på vikten av att inte enbart lära ut ett linjärt och logiskt tänkande, utan också uppmuntra det interaktiva och intuitiva; innovativa processer som inte alltid går på räls, utan ofta i cirklar.
Dessutom poängteras vikten av att kunna hantera ambivalens och komplexitet, se helheter och sammanhang, och förstå vikten av att beröra och våga bryta sig loss. Eller som den amerikanske författaren och föreläsaren Daniel Pink ungefär uttrycker det: funktion behöver kompletteras med form, logik med empati, argument med en berättelse, fokus med helhet och allvar med lek.
Tyvärr finns det många motkrafter, sådana som gärna vill hålla kvar vid det enkelspåriga. En finns internt inom universitetsvärlden, där meriteringssystemet snarare uppmuntrar till ökad specialisering. Är man strategisk håller man sig inom sitt fack, och kommunicerar enbart med likasinnade akademiker. Då gör man garanterat karriär.
En annan motkraft finns bland studenterna själva, som i sin oro över att aldrig få ett arbete, kan vilja hålla sig till det säkra och beprövade. Till sådant som de vet hur de ska hantera för att få höga betyg.
Sådant måste man stå emot och balansera, för trots allt är det ju bra om våra studenter kan stå upprätt när de tar sin examen. Även om de inte nödvändigtvis behöver gå rakt, utan gärna får gå i cirklar – åt bägge hållen.
Emma Stenström är ekonomie doktor vid Handelshögskolan i Stockholm, gästprofessor vid Konstfack och i vanliga fall krönikör i Dagens Industri.