I somras spelades fotbolls-VM i Sydafrika. Vad kan vi som redovisare lära oss av ett sådant arrangemang? Fotboll kan tyckas ligga långt från redovisning. Exempelvis är redovisning ett arbete och fotboll vanligtvis en fritidssysselsättning, och de två kanske inte ska blandas. Det finns dock vissa likheter som kan vara värda att fundera på.

Fotboll har, liksom redovisningen, ett regelverk som ska följas. Det finns utförare (spelare) som förväntas följa detta regelverk. Det finns också övervakning (domare) som ser till att regler följs. Under VM diskuterades huruvida kameror och andra elektroniska hjälpmedel ska användas för att stärka domarens övervakningsförmåga. Diskussionen väcker två intressanta frågor med bäring på redovisning:

  • Vilket utrymme finns för bedömningar?

  • Vem har ansvar för att regler följs?

Det är möjligt att det skulle gå att sätta upp så många kameror att varenda rörelse på en fotbollsplan skulle kunna följas. Det skulle säkert gå att utveckla programvara som automatiskt skulle kunna avgöra om regler följts eller inte. En dator skulle kunna räkna ut om bollen var över en linje eller inte. Den skulle förmodligen också kunna beräkna sannolikheten för att någon ”filmar”, och vem som gjort fel. Frågan är dock om detta är önskvärt. Har inte domarens bedömning och känsla för spelets flyt och dynamik någon roll?

Inom redovisning kan man se en ökad detaljstyrning och snabbt expanderande regelverk. Frågan är dock om det är önskvärt att ha en redovisningsregel för varje möjlig situation som ett företag kan hamna i. Finns det då något utrymme kvar för den professionella bedömning som redovisare och revisorer (i alla fall tidigare) förväntas göra? Är det positivt om bedömningsmöjligheterna minskar?

Den andra frågan har att göra med ansvaret för att regler följs. Det primära ansvaret för att regler följs på en fotbollsplan borde ligga hos spelarna. Det är först när denna primära nivå inte fungerar som domaren borde komma in.

Inom redovisning finns ett antal kontrollfunktioner för att se till att redovisningen görs på rätt sätt. Den första är redovisaren och företagsledningen. De har ansvaret för den redovisning som produceras, och att den är riktig. Runt producenterna av redovisning finns ett antal instanser i form av revisorer och olika former av övervakning, men den första kontrollen sker hos företaget självt.

Naturligtvis hänger de två frågorna ihop. Att tillåta det redovisande företaget att självt göra bedömningar är positivt så länge det finns en strävan och vilja att göra neutrala bedömningar. Det finns ett väldigt starkt skäl att tillåta redovisande företag att göra bedömningar: Företagsledningen har bättre information än omvärlden om hur det går i det egna företaget. Den informationen kan avspeglas i redovisningen genom bedömningar.

Problemet med bedömningar kan sammanfattas med ett ord: incitament. Bedömningar fungerar vanligtvis relativt väl, men problem kan uppstå i situationer när det finns starka incitament. Kan vi lita på att människor följer regler (genom neutrala bedömningar) även om de själva skulle tjäna pengar på en icke-neutral bedömning?

Mary Barth (tills förra året medlem av IASB) och Greg Clinch har gjort en studie där de tittar på bedömningar i samband med värdering av svårvärderade tillgångar (”Revalued Financial, Tangible, and Intangible Assets: Associations with Share Prices and Non-Market-Based Value Estimates”). De kommer fram till att bedömningar gjorda av företagsledning och externa värderingsexperter är likvärdiga. Tolkningen är att de positiva effekterna av företagsledningars informationsövertag motverkas av deras incitament.

Mary Barth och Greg Clinch (och andra forskare) ser ofta företaget som en enda enhet, där den högsta företagsledningen gör bedömningar. I praktiken måste dock de redovisande företagen få information från olika delar av organisationen. Det gör att problematiken med bedömningar och incitament finns på flera nivåer i företagen.

Det är inte bara i relationen mellan företagsledning och investerare som frågan finns. Internt sker högsta ledningens utvärdering av dotterföretag, affärsområden, etc. via redovisade siffror. Det skapar incitament även på dessa nivåer. Samtidigt har de lokalt förankrade ledningarna och redovisarna den bästa informationen om den egna verksamheten, så deras bedömningar är viktiga. Frågan är hur kvaliteten pä de konsoliderade finansiella rapporterna blir när bedömningar på olika nivåer aggregeras till en helhet.

Att reglera och övervaka redovisning är ingen lätt uppgift. Det vi som redovisare och revisorer kan reflektera över är vilket ansvar vi själva har för att redovisningen ska ge en rimlig avspegling av företagets tillstånd och resultat. Hur gör vi våra bedömningar? Det är vi som utgör den första kontrollinstansen för redovisningens kvalitet!

Jan Marton

är ekonomie doktor och verksam vid Handelshögskolan i Göteborg, samt arbetar med redovisningsfrågor på KPMG i Göteborg,

jan.marton@kpmg.se