”Den som har en bra affärsidé måste få tillgång till kapital.”
De brustna drömmarnas boulevard, heter en nyutkommen bok av Josh Learner. Det är inte en kärleksroman i Harlekin-serien, även om titeln kan ge det intrycket. Josh Learner är en framstående ekonomiforskare. Hela titeln lyder: ”Boulevard of Broken Dreams – Why Public Efforts to Boost Entrepreneurship Have Failed and What to Do about it”.
Jag uppmärksammade boken för att den behandlar ett fenomen som blivit synnerligen påtagligt för mig det senaste året. Sedan jag lämnade politiken har jag försökt hjälpa några entreprenörer. Naturligtvis var jag redan tidigare medveten om det Josh Learner kallar ”drömmarnas boulevard”. Politiker i många länder och ur alla läger har försökt få fart på tillväxten genom att ställa skattepengar till förfogande som riskkapital. Men att det finns så många organ och instanser i Sverige som arbetar med detta kom som en överraskning.
Det är en hel bransch med tusentals anställda som har till uppgift att förse företag med offentligt riskkapital: Almi, Innovationsbron, Sjätte AP-fonden, Vinnova, Tillväxtverket, Sting, Fourier Transform, holdingbolag i den akademiska världen, regionala investeringsbolag och så vidare. Om alla uppnådde sina målsättningar skulle Sverige vara världens bästa nyföretagarland – men det är vi som bekant inte. Entreprenörer blir ofta mer förvirrade än hjälpta.
När Lars Magnus Ericsson 1876 skulle starta ett telefonbolag behövde han 869 kronor. Problemet var att han i likhet med många av dagens uppfinnare inte hade det kapital han behövde. Som tur var hade han en bekant med pengar – mamman till hans flickvän. Hon hette Maria Strömberg och bodde på en gård i Värmland. Företaget han drog igång blev så småningom en världskoncern och är så än i dag. Förhållandet mellan Lars Magnus och Marias dotter tog däremot slut – men som tur var först sedan bolaget kommit igång.
Den som har en bra affärsidé, och behöver pengar för att pröva den, måste få tillgång till de pengarna. Men det är lättare sagt än gjort. I ”Draknästet” kan svenska folket följa processen i tv-underhållningens form. Sidorna i dramat är beroende av varandra. Utan riskprojekt inga riskkapitalister och utan finansiering inga idéer som verkligen lyckas. Men att skilja agnarna från vetet är inte lätt. Erfarna riskkapitalister brukar säga att i bästa fall lyfter två av tio investeringar och ger pengar tillbaka.
Det är väl inte onaturligt att det kliar i fingrarna på politiker att hjälpa till med något alla inser är så viktigt. Jag lanserade själv ett par sådana satsningar under min tid som minister. I ett land som Sverige med långtgående utjämningsambitioner växer tvivlet bland politikerna om att de rika kommer att vara tillräckligt många och tillräckligt rika för att det här ska lösas genom en privat riskkapitalmarknad.
Men Josh Learner visar att många, förmodligen de flesta, politiska satsningar slår snett. Resultaten efter några år är blygsamma eller obefintliga. Det man inte alltid tänker på är att riklig tillgång till ”mjukt kapital” gör att det privata riskkapitalet retirerar eller konkurreras ut. Det entreprenörerna mest av allt behöver är ”intelligent kapital”, alltså pengar som ställs till förfogande med stor kunskap och stort engagemang. I många fall tycks privata riskkapitalister eller riskkapitalbolag vara bättre på det.
Josh Learner tror inte, och rekommenderar inte, att de politiska ambitionerna på riskkapitalområdet försvinner. Men i boken betonar han att andra delar av entreprenörspolitiken, alltså företagsklimatet rent allmänt, är minst lika viktigt. När statliga fonder skapas är utformningen av mål och metoder avgörande.
Josh Learner har ett viktigt budskap. Det kan finnas behov av subventionerat riskkapital i speciella situationer. Men att tro att den typen av politiska åtgärder kompenserar en dålig företagspolitik, till exempel höjd arbetsgivaravgift eller återinförd förmögenhetsskatt, är definitivt en felsyn.
Lars Leijonborg är före detta partiledare för Folkpartiet (1997–2007). Idag driver han eget företag