Sedan Sveriges inträde i EU 1995 har ändringar i momsbeskattningen kommit att aktualiseras allt oftare, både i form av ny lagstiftning och som ändring av praxis. Det är därmed inte heller särskilt förvånande att Skatteverket och företagen inte alltid är av samma uppfattning om hur en viss fråga ska tolkas.

En berättigad fråga är vilka möjligheter företagen har att påkalla ändring av Skatteverkets beslut. En naturlig första åtgärd för företaget är att begära omprövning. Det kan begäras i upp till sex år efter det beskattningsår vilket Skatteverkets beslut avser. Det finns inte heller någon begränsning för hur många gånger en och samma fråga kan omprövas.

Annorlunda förhåller det sig om företaget i stället väljer att omedelbart överklaga Skatteverkets beslut till förvaltningsrätten. Även i dessa fall har företaget sex år på sig att överklaga. Har förvaltningsrättens avgörande gått emot företaget måste företaget dock välja om det ska överklaga vidare till kammarrätten. Avgörandet vinner annars laga kraft och är därmed inte längre möjligt att pröva på nytt. Reglerna är desamma vid avgöranden från kammarrätten. Här krävs dock även så kallat prövningstillstånd innan frågan kan tas upp till prövning av Regeringsrätten. Enbart att det finns anledning till ändring av kammarrättens avgörande är inte skäl för prövningstillstånd utan det fordras att det överklagade målet antingen anses vara av vikt för rättstillämpningen eller att det föreligger synnerliga skäl, såsom att skäl för resning föreligger eller att utgången i kammarrätten beror på grovt förbiseende eller misstag. Prövningstillstånd meddelas endast i cirka fem procent av de överklagade avgöranden som rör skatt.

Det är således inte möjligt att vid ett senare tillfälle begära omprövning eller överklaga en fråga som redan har avgjorts av en förvaltningsdomstol. Detta är ett uttryck för den så kallade orubblighetsprincipen. Syftet med detta är att värna rättstryggheten. Parterna i ett mål som vunnit laga kraft ska kunna gå vidare utan att behöva oroa sig för att samma fråga tas upp till prövning på nytt.

Orubblighetsprincipen kan dock i vissa fall komma att ställa till problem i de fall praxis ändras efter att domen vunnit laga kraft. Det kan till exempel tillkomma ny praxis från EU-domstolen eller Regeringsrätten som i motsats till vad som tidigare antagits visar att momsen borde ha redovisats på ett visst sätt. Det uppkommer då en omotiverad skillnad mellan de företag som valt att överklaga och de som förhållit sig passiva då de senare fortfarande har möjlighet att begära omprövning av, alternativt överklaga, Skatteverkets beslut. I skattebetalningslagen (liksom för övrigt i taxeringslagen) finns därför en specialbestämmelse enligt vilken Skatteverket, om det är till företagets fördel, får ompröva en fråga även om den redan avgjorts av en förvaltningsrätt eller en kammarrätt, om domen avviker från rättstillämpningen i ett senare regeringsrättsavgörande. En förutsättning är dock att den sexåriga omprövningsfristen inte löpt ut.

Ett ytterligare alternativ som bör nämnas är möjligheten att rikta skadeståndsanspråk mot staten för överträdelse av EU-rättens momsbestämmelser. Skadeståndsskyldighet kan uppkomma under förutsättning att

  • staten har överträtt en EU-regel som är avsedd att skapa rättigheter för enskilda,

  • överträdelsen är tillräckligt klar, och

  • det finns ett direkt orsakssamband mellan överträdelsen och skadan.

Statens skadeståndsskyldighet har bland annat prövats av EU-domstolen i det så kallade Lindöparksmålet där det slogs fast att svenska staten inte på ett korrekt sätt hade införlivat EU:s momsregler i lagstiftningen. Som målet får förstås föreligger det i princip en valfrihet mellan att rikta skadeståndsanspråk mot staten och att begära momsbeskattning i enlighet med de EU-regler staten skulle ha införlivat i momslagen.

Staten har också ålagts skadeståndsskyldighet för att Regeringsrätten inte beviljade prövningstillstånd i ett mål där det vid tidpunkten för Regeringsrättens beslut stod klart att kammarrättens avgörande, till följd av ny praxis från EU-domstolen, vilade på en oriktig grund. Omständigheterna i det ärendet var dock speciella och det är svårt att dra några generella slutsatser av avgörandet.

Slutligen bör möjligheten att med stöd av skattebetalningslagen begära befrielse från betalningsskyldighet nämnas. Befrielsemöjligheten (benämndes tidigare ”nådeärenden”) har införts för att det om synnerliga skäl föreligger ska vara möjligt att rätta till beskattningen i fall där resultatet uppenbart blivit felaktigt även om bestämmelserna tillämpats korrekt. Befrielsen är närmast att betrakta som ett extraordinärt rättsmedel och bör därför aktualiseras först om sakfrågan inte längre kan prövas på annat vis.

Emil Frennberg är juris kandidat och skattejurist hos Deloitte. I detta nummer representerar han Fars skattesektion.

efrennberg@deloitte.se