Året som just tog slut är redan det gamla året. Det finns ett nytt att sätta sitt hopp till. Nu ska jag bli en bättre människa, börja träna på allvar och ägna mer tid åt släkt och vänner. Och aldrig mer stressa. Ärligt talat låter detta oroväckande likt förra årets nyårslöften. Förändring är inte lätt, det kostar.

Jag har en gammal vän som jag verkligen unnar förändring. SJ är namnet, och vi färdas långa sträckor tillsammans. Fram och tillbaka mellan Göteborg och Stockholm, vecka efter vecka, år efter år. SJ är lite lurig och använder många tjuvtricks för att förlänga umgänget: Signalfel, motorhaverier, nedslitna ledningar, dörrar som inte går att stänga, tåg som är i vägen, tåg som ska inväntas, försenad mat och hala spår. Snötricket är särskilt effektivt.

Jag läser i en tidning att det gamla året inte var bra för SJ. På sträckan Göteborg-Stockholm var förseningen 2.314 timmar under årets första 11 månader. Jag kan i så fall säga att de senaste sju åren inte har varit bra, för SJ vill säga. Och jag ser tyvärr inte någon förbättring – tåget går inte längre som tåget. Det heter att det är ”tonen från toppen” som avgör. Det gör mig extra bekymrad, för det är snart två år sedan jag skrev till SJ:s styrelse och vd om alla förseningarna. Jag tryckte på att det var dags att göra något radikalt, om inte annat så för medarbetarnas skull. Men jag har ännu inte fått svar. David Bowie beskriver detta bäst: ”It’s too late to be late again”.

För en månad sedan spårade ett tåg ur i Herrljunga och genast ställdes frågan: Vems är ansvaret? SJ:s eller Trafikverkets eller någon annans? Svaret löd: Det får utredningen visa.

Har vi hört det förut? Om det inte finns ett tydligt ansvar, finns det inget ansvar alls och då händer ingenting. Jag tror att det saknas gamla hederliga indianska rådslag. När en försening inträffar får de olika hövdingarna faktiskt sätta sig ner med benen i kors och klara ut vad som hände och varför det hände och varför det aldrig ska hända igen. För det är på allvar, och det räcker absolut inte med att ha utsett underhövdingen Snögeneralen. Och blir det inte bättre, då måste ansvarig minister likt Sitting Bull samla stammarna under sig och styra med järnhand. Ministerstyre? Tja, vad är alternativet?

Allt har sin tid. Det finns en tid att kritisera, en tid att själv göra något. Jag är ingen lokförare, ingen minister och inte heller indian, men jag ska ändå försöka göra världen lite bättre.

Gott Nytt År!

Dan Brännström är Fars generalsekreterare