Oscar Sillén är tveklöst den mest betydelsefulla svenska revisorn och förmodligen den mest betydelsefulla företagsekonomen vi haft. Inte bara byggde han upp revisorsyrket i Sverige. Dessutom var han starkt drivande i Handelshögskolans framväxt. Parallellt med detta etablerade han en egen revisionsbyrå. På den byrån började jag 1981, som nybakad civilekonom från Stockholms universitet.

Jag hade aldrig hört talas om Oscar Sillén. Så här i efterhand måste jag säga att det var konstigt, men Företagsekonomiska institutionen vid Stockholms universitet såg sig då, å andra sidan, inte som någon stolt bärare av svenska traditioner. På Sillén & Jacobsson (i dag en del av Ernst & Young) regerade Sigurd Löfgren. Han var byråns store man och personlighet, därtill lärare på Handelshögskolan. Han hade fått sin yrkesmässiga träning av Oscar Sillén. Sigurd Löfgren sysslade med en enda sak – revision av företrädesvis börsbolag.

Han pratade inte om sig själv som ”affärspartner” eller något annat flummigt. Han var revisor. Med hjälp av börsbolagens egna internrevisionsavdelningar fastställde han balans- och resultaträkningen. Det mest kontroversiella 1981 gällde granskning av intern kontroll. Vi var en växande skara av revisorsassistenter som ritade flödesscheman och gjorde stickprovskontroller för att kolla om bolaget hade bra intern kontroll. Många var skeptiska, men frågan var egentligen harmlös.

Kring alla stora män går det skrönor, så också kring Sigurd Löfgren. Den mest omtalade gällde börsbolaget Sandvik. Det sägs att Sigurd Löfgren kommit upp till Sandviken för att genomföra revisionen, när han fick se att de redan tryckt upp årsredovisningen. Han vände i dörröppningen och meddelade bolaget att samtliga exemplar av årsredovisningen skulle brännas. Därefter skulle revisionen genomföras. Några dagar senare reste han upp till Sandviken igen. Årsredovisningarna var kasserade.

Sillén & Jacobsson hade 1981 precis anställt en skattekonsult. Han hette Sven och var en pratsam äldre herre, smal, lång och med tydlig flint och brett leende. Han kunde svara på allt. Anställningen ansågs nödvändig, eftersom skatteområdet hade kommit att bli allt mer komplicerat. Svens uppgift var att bistå revisorerna i mer kniviga frågor, men han kom snart att bli anlitad direkt av kunderna. Sillén & Jacobsson var dock inget nav i en räcka tjänster från ”corporate finance” till ”human resources”. Sillén & Jacobsson var en revisionsbyrå. Punkt. Bara auktoriserade revisorer kunde bli delägare.

Dagens stora byråer – Ernst & Young, PwC, KPMG och Deloitte, presenterar sig inte som revisionsbyråer, i alla fall inte på de stora universitetens arbetsmarknadsdagar. De är konsulter. Punkt. Och nu kan dessutom en fjärdedel av ägarna vara konsulter. Studenterna nickar gillande. I exempelvis Financial Times benämns en revisionsbyrå ”services company” och är mer citerade för sina undersökningar kring trender inom affärslivet, än för sina revisionstjänster. Jag skulle gissa att de fyra stora byråerna har en uttalad målsättning att revisionen inte ska utgöra mer än halva verksamheten, om ens det.

Stackars revisorer. I den här miljön ska de sätta hårt mot hårt och kanske förlora ett multimiljonkonto för att de anser att goodwillposten i balansräkningen inte lever upp till kraven i ett snårigt IFRS. Min bild är att revisorerna har kommit att bli konsultföretagets säljande spjutspetsar i företagen, inte bara granskare. Den bilden delas också av de fristående managementkonsulter jag träffar. Revisionsbyråerna har en lagstadgad möjlighet att marknadsföra sina kringtjänster direkt i bolagen.

När Enron gick i graven 2001 och drog med sig revisionsbyrån Arthur Andersen, var konsultkopplingen starkt kritiserad även i Sverige. Då etablerades en praxis att revision och konsultverksamhet inte skulle blandas i samma företag. I dagens Sverige möts emellertid revisorer och konsulter från samma firma regelmässigt i dörröppningen hos de stora börsbolagen. Om jag var börs-vd skulle jag gnugga händerna. Dränk dem i pengar – ett klassiskt sätt att minska oberoendet.

Det finns två vägar för att återupprätta revisionens status och anseende. Antingen går vi tillbaka till 1981, då revisionsbyråer sysslade med revision och inte var konglomeratslika konsultorganisationer. Dagens byråer skulle då få delas upp i en revisionsbyrå och en konsultbyrå utan ägarmässiga eller andra kopplingar. Eller så införs byrårotation, för att luckra upp kopplingen mellan revison och konsultation. I båda fallen hamnar revisionen i centrum. I båda fallen stärks revisorns roll.

Jag skrev om det här i Balans för några nummer sedan. ”Inför byrårotation” var rubriken. Sedan dess har jag fått välskrivna, men anonyma mail från revisorer som tycker att jag är på helt fel väg. Jag har även fått stå till svars i flera andra sammanhang – varför vill du ha byrårotation? Den här artikeln försöker förklara just det.

Jag tror på en revision i Sigurd Löfgrens anda.

Peter Malmqvist är ordförande i Sveriges Finansanalytikers Förening (SFF).

peter.malmqvist@eqr.se