Hösten 2010 skrev jag en krönika som beskrev den kommande utvecklingen av International Financial Reporting Standards (IFRS) med huvudsakligt fokus på redovisning av intäkter och redovisning av leasingkontrakt. Jag beskrev utvecklingen som dramatisk, vilket jag alltjämt står fast vid, när den nu kommer att äga rum.

Om de nu gällande förslagen till nya samt förändrade IFRS-standarder blir verklighet, kommer de principiella grunderna för innehållet i de finansiella rapporterna att förändras för ett flertal större bolag. Dessutom kommer redovisningen att öka i omfattning. Kravet att lämna upplysningar kommer att vidgas och en redovisningsskyldig kommer i allt större omfattning behöva beskriva vilka typer av professionella bedömningar han eller hon har gjort.

Hösten 2010 trodde jag att International Accounting Standards Board (IASB) i stora delar skulle klara av att hålla sin tidsplan. Så blev nu inte fallet. Vad avser både redovisning av leasingkontrakt och intäktsredovisning kommer nya förslag att remitteras vilket försenar ikraftträdandet ytterligare. IASB har dessutom i dagarna föreslagit att IFRS 9 ska börja tillämpas först från och med 1 januari 2015. Huruvida EU kommer att godkänna det nu gällande förslaget vet ingen då de avser att bedöma hela IFRS 9 när den är klar. Jag menar att det är betydelsefullt att påbörja arbetet med att kartlägga de effekter som de olika standarderna kommer att ge upphov till med tanke på att det inte enbart rör sig om resultat- och balansmässiga effekter utan också betydande administrativa effekter.

Vi har vidare under året sett hur IASB och Financial Accounting Standards Board (FASB), trots den uttalade ambitionen om konvergens mellan regelverken, har valt att lösa frågeställningar på olika sätt, allt ifrån att de inte har varit överens om den grundläggande principen, till vilken tidsplan som de ska arbeta efter. I vissa delar är det därför svårt att bedöma hur de slutgiltiga IFRS-standarderna kommer att se ut innehållsmässigt. Det finns emellertid alltjämt betydande likheter mellan de teoretiska normverk som respektive organ historiskt har utvecklat. Det finns inte heller någonting som egentligen indikerar att de tillsammans inte kommer att slutföra utformningen och uppdateringen av ramverken, det vill säga skillnaderna i åsikter tycks vara mindre vad avser innehållet i ramverket än vad som är fallet i enskilda projekt. Det faktum att ramverket inte har färdigställts innan innehållet i centrala standarder publicerats skapar emellertid problem och detta späder på den övergripande osäkerheten om det framtida innehållet i olika standards.

Det verkar emellertid säkert att den finansiella rapporteringen har blivit mer och mer präglad av till exempel värdering till verkligt värde och ett tydligare fokus på balansräkningens tillgångar och skulder (asset liability approach) än på resultaträkningens intäkter och kostnader (earnings approach). Vilka praktiska konsekvenser en sådan förändring kommer att ge upphov till behöver i de enskilda fallen utredas ytterligare. Effekterna kommer med största sannolikhet att skilja sig åt mellan olika branscher.

I samtliga projekt som IASB har vart involverat i de senaste åren har utgångspunkten varit en modell för finansiell rapportering som varit betydligt skild från hur finansiell rapportering varit utformad historiskt. Utvecklingen har ibland pågått oemotsagd, något som har förändrats i takt med att transparensen i normeringsprocessen har ökat. I flera fall finns det exempel på att IASB har tagit till sig av de kommentarer som följer av remissarbetet. De är dock inte i alla lägen överens om på vilket sätt problemet ska avhjälpas. I vissa fall kritiseras IASB:s teoretiska utgångspunkt, respondenter menar att lösningen är alltför teoretisk och saknar förankring i den praktiska redovisningen. Det kan helt enkelt leda till att det föreligger ett glapp mellan det normativa regelverket och den praktiska finansiella rapporteringen. Detta är emellertid alltid en risk, kanske dock att denna risk är större i dag än vad den var historiskt. Det beror emellertid inte enbart på dem som reglerar innehållet i den finansiella rapporteringen (läs IASB) utan det handlar även om att den verksamhet som ska avbildas har blivit komplex, både vad avser det som produceras och de organisatoriska strukturerna som används i syfte att uppfylla uppställda mål. Normeringen av finansiell rapportering tycks ha smittats av förtroendekrisen, i spåren den finansiella krisen, och mer information ska lösa de problem som har identifierats.

Förändringarna kommer att ge upphov till betydande effekter, inte enbart resultat- och balansmässigt utan de ställer också omfattande krav på rutiner, processer och dokumentation. Förändringen har emellertid i vissa delar kommit av sig. Kommer förändringen av ordförandeposten leda till att utvecklingstakten sjunker?

Pär Falkman är ekonomie doktor och redovisningsspecialist på Ernst & Young.

par.falkman@se.ey.com