Jag anar genast att något är på tok, för vi hinner knappt hälsa på varandra förrän kollegan ovanligt rättframt frågar hur jag mår. Samtalet fortsätter om allt möjligt medan vi väntar på att SJ ska finna ett tåg åt oss. Efter en stund kommer vi åter in på min hälsa, för kollegan har hört någon säga att jag är galen. På riktigt.
För mig är detta självklart ingen nyhet, så min respons blir: ”Har man inte kommit på det förrän nu? Det gör mig orolig.” Kollegan skrattar hjärtligt och är samtidigt lättad över att jag tar det så positivt ...
Jag minns plötsligt tavlan hos byggvarugrossisten i Trollhättan. Inne hos ekonomichefen stod det med stora bokstäver: ”Man måste inte vara galen för att jobba här, men det underlättar.” Det ligger något i det, vi mår kanske bäst av att vara lite tokiga i en orolig och galen värld.
Alla som känner mig vet att jag tror på Saab. Självfallet har det med uppväxten i Trollhättan att göra. Men det finns också något mer – intuition eller ren galenskap? Jag vill helst tro att det är en seriös insikt om värden och möjligheter bortom det som syns i den tomma bilfabriken. Dessutom kommer ju Saab alltid tillbaka, så varför inte också den här gången? Men så ser jag på nätet att man måste vara ”korkad” för att tro att Saab ska överleva. Utmärkt, då vet vi.
Vad som är säkert är att vår bil (jag vill inte avslöja märket) är bekymrad. Billarmet går på nätterna utan vare sig tjuvar eller annat observerbart hot i närheten. En god vän säger att bilen är mörkrädd, en annan att den har ångest för att bli ensam – den sista av sitt slag.
Hoppet är det sista som överger oss. Men det gäller också att våga. Under det senaste året har vi sett den ena partiledaren efter den andra avisera sin avgång. Det märkliga är att alla blir bättre i samma stund de säger att det är slut. Då blir de tydliga med vad de vill. ”Varför har du inte visat det tidigare?” tänker jag, varje gång oväntat berörd av den nya glöden.
Det finns en gammal berättelse om en dåraktig narr. På kvällen antecknade han var han lade sina kläder. Nästa morgon kunde han därför klä på sig ordentligt. ”Men, var är jag?” frågade han sig förskräckt. ”Vart har jag tagit vägen?” Han sökte och sökte men kunde inte finna sig.
Det är bara du som kan vara du, och bara jag som kan vara jag. Men varför är det så svårt?
Välkommen att kommentera på <danbrännström.se>.
Dan Brännström är Fars generalsekreterare.