”Jag var skeptisk till detta bygge, ett politiskt projekt, grundat på en stark vilja att förena Europa, men med för svag konstruktion.” ett enormt stort politiskt projekt. ”

Vad är det som händer? Överallt möter vi samma oro, samma vilsenhet. Börskurserna rör sig lika mycket på en dag, som de gjorde på flera månader på den tiden jag följde dem minutiöst. Det är en oro vi sällan har skådat. En av orsakerna är att finansmarknaderna har börjat tappa förtroendet för euron, den gemensamma europeiska valutan – ett enormt stort politiskt projekt.

Angela Merkel – just utsedd till världens mäktigaste kvinna – förlorar för närvarande politisk kraft, men det är ändå hon som måste rädda projektet. Hennes önskan tycks inte delas av tysken i gemen, ”herr Schmidt” som har tämligen hög skatt och inte kommer att kunna gå i pension förrän han fyller 67 år. Han förstår inte alls varför han ska finansiera ”familjen Papadopoulos”. Varför han ska betala för att ”herr Costas” ska kunna lägga sig på stranden i den grekiska arkipelagen och avnjuta resten av sitt liv utan att ta ett krafttag till på jobbet redan när han är 53 år. Dessutom, tänker ”herr Schmidt”, får grekerna en pension som är lika hög som lönen. Han däremot, kommer att behöva klara sig på halva sin lön. Det är upplagt för kris.

Jag kommer väl ihåg när jag för snart åtta år sedan blev uppringd av en headhunter. Trots min initiala övertygelse om att jobbet han föreslog var fel för mig, lät jag mig övertalas. Jag skulle bli chef för Svenskt Näringsliv. Organisationen var navet för euro-kampanjen och hade investerat omkring en halv miljard för att förmå svenskarna att rösta för en anslutning. Inom etablissemanget fanns en fullkomligt oreserverat positiv inställning till euron. Annonser med direktörer på bild skulle övertyga väljarna att en anslutning var en överlevnadsfråga för oss svenskar.

Jag minns en vinterdag. Jag satt på isen utanför mitt hus på den ö där jag då bodde. Vi grillade med vänner. Telefonen ringde – det var Dagens Industri. Jag sa att de fick återkomma lite senare. Men reportern gav sig inte. Stämman var upprörd, detta var viktigt. Jag gick upp till huset, och tonen när han ställde frågan antydde att jag hade begått ett mycket allvarligt brott: ”Jag har hört att du har uttalet dig skeptiskt mot euron.” ”Ja”, svarade jag och utvecklade i korthet mitt resonemang ungefär så här: ”Jag tror inte att Europa är en optimal valutazon. Och om vi ska ha en gemensam valuta, kommer det kanske krävas en gemensam finanspolitik, och det finns inget demokratiskt stöd för det”. Jag var skeptisk till detta bygge, ett politiskt projekt, grundat på en stark vilja att förena Europa, men med för svag konstruktion.

Jag hade tidigare jobbat i finansbranschen, på den tiden då Sverige politiskt gjorde allt för att klara landets fasta växelkurs. Jag kände väl de starka krafter som kan motverka denna politiska vilja. Och jag visste att vi i Sverige antagligen inte hade haft det politiska modet att då ta tag i vårt underskott, om vi inte hade varit utsatta för just denna kris. Hur skulle då något land ha det politiska modet att ta tag i ett underskott, om detta varken skulle påverka räntor eller valutan? Där är vi i dag. Och mediernas granskning av det etablissemang, som en gång så oreserverat hejade på projektet, har uteblivit. De politiska krafterna att hålla ihop projektet är så starka, att vi får räkna med mycken turbulens på de finansiella marknaderna innan det till slut måste byggas om. För det finns bara tre vägar att gå:

  • Länderna med underskott tar tag i dessa mycket snabbt och får ordning på ekonomin. Detta kommer sannolikt att vara mycket svårt. Det krävs ett parlamentariskt stöd.

  • Beslut fattas om en tydlig gemensam finanspolitik i Europa. Men för detta finns inget demokratiskt stöd.

  • Euron spricker.

Till dess kommer ”herr Schmidt” att fundera på om han verkligen än en gång ska lägga sin röst för Angela Merkel. Hon jobbar inte för mig, tänker han. Hon jobbar för att de där runt Medelhavet ska få fortsätta med sina excesser. Och ”herr Costas” blir arg när han tänker på att någon utanför hans lands gränser ska kunna stöka till det för honom, nu när han snart skulle få gå i pension.

Och på de finansiella marknaderna fortsätter vågorna att gå höga.

Ebba Lindsö är civilekonom och tidigare chef för Svenskt Näringsliv. 2010 kom hon ut med boken Livet, makten och konsten att våga vara sig själv.