De svenska universiteten tar inte sitt ansvar att utveckla revisionen. Och tyvärr är efterfrågan på en kritisk akademisk lärarkår svag, särskilt från de större revisionsbyråerna. Detta skapar grogrund för traditioner som inte gagnar professionen och dess möjligheter att uppfylla sitt samhällsansvar, skriver professor Sven-Olof Collin.
Revisorn är en viktig förutsättning för en väl fungerande marknadsekonomi baserad på aktiebolag med begränsat ansvar för ägarna, där en professionell företagsledning anförtros bolaget. Revisorn granskar, värderar och bedömer, och skapar på så sätt förtroende för bolagens information och skötsel.
Kåren har sedan en tid tillbaka, inte minst av Svenska Dagbladet, förtjänstfullt uppmärksammats, granskats och kritiserats. Man har då bland annat uppmärksammat oligopolsituationen på revisionsmarknaden, med medföljande övervakningsproblem där de stora byråerna anförtros ett stort mått av egenansvar för övervakningen.
Det finns emellertid ett förhållande som saknats i debatten om förutsättningarna för revisorerna att fullgöra sin uppgift. Det är universitetens delaktighet, eller snarare, brist på delaktighet.
Revisorn tillhör en profession som likt andra professioner baseras på praktisk erfarenhet och på vetenskaplig kunskap. Medan den praktiska erfarenheten vinns på byråerna, torde det åligga de svenska högskolorna och universiteten att producera och sprida revisionens vetenskapliga kunskap. Beklagligtvis tar de akademiska anstalterna inte sin uppgift på allvar.
I dag finns det få kvalificerade akademiska revisionsutbildningar. Undervisning i ämnet revision ges inte sällan av yrkesverksamma revisorer. Förvisso är detta en ovärderlig hjälp och ger en sällsynt, och mycket uppskattad praktisk relevans i den akademiska utbildningen. Men detta inslag är inte främst förorsakat av den praktiska relevansens omtanke, utan av brist på kunniga akademiska lärare.
Bristen på kunniga lärare kommer av att forskarutbildningen inom revision är svag. En genomgång av avhandlingar framlagda inom revision och närliggande områden från 1950 till 2009, visar att av cirka 160 avhandlingar är hälften framlagda i ekonomistyrning, knappt trettio procent i externredovisning och mindre än fem procent i revision. Det torde vara svårt att upprätthålla en god akademisk lärarkår som kan granska och utbilda revisorer när universiteten i genomsnitt skapar en doktor per år i externredovisning eller revision.
Någon dramatisk förändring är inte heller att vänta. I dag finns få doktorander i externredovisning, och ett nästan obefintligt antal i revision. Ett väsentligt skäl till denna brist torde vara att det saknas livfulla och attraktiva akademiska miljöer för unga studenter i redovisning och revision. Eftersom det finns så få kvalificerade lärare i ämnet, är det svårt att skapa en attraktiv forskningsmiljö. En annan resursbrist rör givetvis pengar och dess allokering på universiteten. Inte sällan saknar universitet doktorandtjänster i ämnet, vilket försvårar rekryteringen. Antalet professorstjänster i ämnet är ringa, och tre av dem är finansierade av branschen och inte av universiteten själva.
Förutom genom utbildning, ska akademin stödja professionen genom sin forskning. Den bristfälliga bemanningen i ämnet återspeglas i forskningens kvalitét, men kanske främst i dess kvantitet. Även här visar universiteten en anmärkningsvärd svaghet. En genomgång av en sammanställning av publicerad forskning mellan 2005 och 2009 (se www.redovisningsforskning.se för en förteckning av publikationer) visar att inom ämnet revision (definierat snävt och av mig) framstår Uppsala universitet, Mittuniversitetet och Högskolan i Kristianstad som de mest framstående. Med all respekt för de mindre läroanstalterna är det inte svårt att avhålla sig från att vara imponerad av de stora universitetens framgångar inom revisionsforskningen. Givetvis kan all kategorisering och all räkning som denna, med enkelhet kritiseras. Jag tror dock inte att slutsatsen är kontroversiell, att forskningen i Sverige inom revision, men även externredovisning, är svag, och i förhållande till behovet av utbildning och för att driva revisorsprofessionen, fullkomligt otillräcklig.
I dag har varje läroanstalt med någon självaktning professorer, forskning och kurser i entreprenörskap och ledarskap. Men läroanstalterna står till synes pinsamt likgiltiga inför den dynamiska ekonomins behov av det förtroende som akademiskt väl skolade revisorer skapar.
Frågan är då om detta är ett problem för läroanstalterna. Högskolorna borde kunna undantas från ansvaret att driva och utveckla professionen då de saknar forskningsresurser. De har inte heller rätt att examinera doktorer, varför en viktig förutsättning för en dynamisk forskarmiljö inte är för handen.
Universiteten borde däremot ha detta ansvar. Minns Lunds universitet, som skapades för att disciplinera skåningarna genom att utbilda prästerna i sin profession. Det samma kan sägas om dagens universitet; att på deras ansvar ankommer att de ska driva en utbildning som disciplinerar ekonomin genom att utbilda och utveckla revisorer i sin professionsgärning.
I dag förefaller professionen främst utvecklas genom sina byråer. En icke ringa del av denna professionsutveckling sker inom de stora revisionsbyråerna. Vi återvänder därför till den initiala kritiken, där egenkontrollen i de stora byråerna framställs som ett problem i granskningen och därför även i utvecklingen av professionen. Hade professionen understötts av en dynamisk och väl utvecklad akademisk kår av lärare, då hade egenkontrollen kunnat minska och akademin kunnat vara delaktig. Då hade kontrollen även baserats på vetenskaplig kunskap och inte enbart på praktisk erfarenhet. Detta innebär ingalunda att förringa den praktiska erfarenheten vid kontroll och professionsutveckling. Men revisionsskandalerna antyder att traditioner kan växa fram som inte gagnar professionens uppfyllande av sitt samhälleliga ansvar.
Vi kan kritisera revisionsmarknaden för sin oligopolstruktur och se riskerna med den. Men vi bör också inse att de stora revisionsbyråerna bär delar av det ansvar som universiteten borde bära.
Det är därför med sorg och illa dold irritation jag tvingas konstatera att de svenska universiteten sviker sitt ansvar att kritiskt granska och konstruktivt utveckla revisionen och revisorerna i Sverige. Revisorerna som professionell grupp är lämnade att i stort sett ensamma utveckla sin profession. Med dagens sofistikerade ekonomi och aktiebolag är det hög tid för universiteten att dra sitt strå till stacken och ta sitt ansvar för revisionens utveckling och kvalitet.
Sven-Olof Collin är professor i bolagsstyrning och redovisning vid Linnéuniversitetet.
sven.olof.collin@lnu.se