”Det skulle rent allmänt bli slut för politik som gynnar vissa smala intressen eller som straffar och försämrar för andra.”

För ganska länge sedan var jag bekant med en kvinna som bodde i Stockholms innerstad med två stora hundar. Ja, hon hade naturligtvis fler egenskaper än så, men det är de två som är viktiga här. Vid ett tillfälle hävdade hon bestämt att 1) det var fel att boende i innerstaden betalade samma taxa för sitt månadskort på lokaltrafiken som de som bodde i förorterna och 2) det ”borde byggas” (=skattebetalarna betalar) fler hundrastgårdar.

Efter att på ett eller annat sätt ägnat hela mitt yrkesliv, snart 20 år, åt svensk politik inser jag att hennes åsikter är ett symptom på det absolut största problemet med Sveriges politiska system. Tanken att ”bra politik” är politik som gynnar mig.

Därför är det mycket vanligare att tycka att skatterna är för höga om man har god inkomst och att bidragen är snålt tilltagna om man har låg inkomst. Eller att glesbygdsbor anser att regionalpolitiken är snålt tilltagen och stockholmare anser att det satsats för lite på infrastruktur i storstaden.

Lite cyniskt kan vårt samhälle, som ofta förknippas med solidaritet, i stället beskrivas som ett ”allas krig mot alla” där det gäller att roffa åt sig så stora förmåner som möjligt från den politiska sektorn. För till skillnad från ett dynamiskt samhälle som växer är den kaka som politiken fördelar ett nollsummespel. Mer till någon betyder mindre till någon annan. Och i ett land som Sverige där den politiska bestämmandesfären är så stor blir det naturligt att försöka maximera sitt eget utfall från det politiska systemet. På många områden och för de flesta spelar politiska beslut i Sverige mycket större roll än egna beslut och ansträngningar. De senaste årens skattesänkningar har betytt mer för löneutvecklingen för de flesta än vad åratal av egen ansträngning på jobbet skulle gjort. När den politiska sektorn blir stor blir också konsekvenserna av politiska beslut stora för den enskilde och det blir rationellt att försöka få ut så mycket som möjligt ur detta nollsummespel.

Filosofen John Rawls har skrivit ett gigantiskt verk om ”rättvisa”. Sammanfattningsvis går hans tanke ut på följande: Tänk dig att du innan du föds in i ett samhälle är fullt medveten om din existens men att du inte alls vet vem du kommer att födas som. Hur skulle du då vilja att samhället utformades? En fullt rimlig tanke är att du skulle vilja ha ett skattefinansierat skydd mot fattigdom, samtidigt som du skulle vilja att strävan och talang skulle få löna sig. En lagom stor stat för att bekämpa fattigdom men inte för att bekämpa rikedom. Och med en insikt om att tillväxt är bra för alla fattiga.

Rawls påminner om en viktig tanke som jag tycker har gått förlorad i den svenska politiska debatten – tanken om ett samhällskontrakt. Ett slags papper som vi alla, oavsett position eller allmän belägenhet, skulle kunna tänka oss att skriva under för att reglera samhället. Observera, inte bara ett papper som du skulle kunna tänka dig att skriva under. Utan som du också var tvungen att utforma så att alla andra också var beredda att skriva under.

Naturligtvis går det inte att exakt uttala sig om hur ett samhällskontrakt skulle förändra politiken i Sverige, men ett övergripande resonemang går att föra. Jag tror att bristerna i sjukförsäkringsreformen snabbare än nu skulle ha rättats till. Det ligger i allas intresse att svårt sjuka inte far illa. Men jag tror också att vi inte skulle ha haft värnskatt, eller ens statlig inkomstskatt. Dessa skatter har nämligen ingen annan utjämnande effekt än att de försämrar för dem med bra inkomst utan att förbättra för fattiga eller sjuka. De tar in alldeles för lite pengar för det och dessutom bromsar de tillväxten.

Det skulle rent allmänt bli slut för politik som gynnar vissa smala intressen eller som straffar och försämrar för andra. Och jag tror att vi skulle få se en mindre politisk sektor, för givet ett samhällskontrakt kommer insikten att vi inte kan försöka lösa precis allt via politik utan att vi ska använda den till vissa grundläggande uppgifter. En politik baserad på ett samhällskontrakt skulle bli ett verkligt allmänintresse – för att använda ett av statsministerns favoritord.

I grunden behöver vi inte bli så teoretiska. Tanken om ett samhällskontrakt kan helt enkelt väcka en sundare syn på vad bra politik är. Om alla insåg det legitima och rimliga i att betala skatt för grundläggande välfärd, att det inte är självklart att alla ska ha samma levnadsstandard, att skatter inte ska användas symboliskt för att straffa vissa och att det inte är rimligt att någon annan betalar bara för att jag själv för stunden skulle gynnas – ja, då vore vi en bra bit på väg mot ett bättre samhälle.

Robert Gidehag är vd för Skattebetalarnas förening.