Rapport från Norra Bantorget, del I.
I slutet av april lämnar Urban Engerstedt sin anställning som chefsjurist hos Far för att gå i pension efter mer än 30 års arbete med revisorsjuridiska spörsmål. Här kommer den första (av tre) personligt präglade rapporter från denna tid.
1965 tog jag studenten i anrika Norra Latin, som låg vid Norra Bantorget i Stockholm. Den vackra byggnaden i florentinsk nyrenässansstil finns visserligen fortfarande kvar, men skolverksamheten är sedan många år ersatt av ett konferenscenter. 45 år senare befinner jag mig på nytt i närheten av Norra Bantorget sedan Far hösten 2009 flyttat från Odenplan till Kungsbron.
Av dessa 45 år har jag ägnat mer än 30 år åt revisorsfrågor. Men hur kommer det sig då att jag, som i tidiga tonår önskade bli läkare eller advokat, kom in på det spåret? Jo, svaret på den frågan är ”ekonomisk brottslighet” eller rätteligen ”åtgärder mot ekonomisk brottslighet”. Efter jur kandexamen 1970 och polischefsutbildning 1972–1974 hamnade jag så småningom hos Brottsförebyggande rådet (Brå) som utredningssekreterare. Detta var vid en tidpunkt då samhällsdebatten, påhejad av undersökande journalister, ofta kretsade kring frågor om just ekonomisk brottslighet. Som exempel på en omtalad händelse från denna tid kan nämnas den så kallade Ingmar Bergman-affären.
1977 publicerade en arbetsgrupp inom Rikspolisstyrelsen en mycket uppmärksammad rapport om omfattningen av den organiserade och ekonomiska brottsligheten i Sverige. I rapporten lämnades bland annat det häpnadsväckande påståendet att ett stort antal auktoriserade revisorer ägnade sig åt systematisk rådgivning åt ekonomiska brottslingar. Rapporten föranledde dåvarande justitieministern Sven Romanus att ge Brå i uppdrag att utreda hur en lagstiftningsöversyn mot den organiserade och ekonomiska brottsligheten skulle utföras. I sitt förslag till hur en lagstiftningsöversyn skulle gå till pekade Brå på att olika verksamheter i samhället styrs av normer av mer eller mindre utomrättslig natur. Samhällets möjligheter till insyn och kontroll över förhållanden på dessa områden var därför begränsad. Det var sannolikt att de företeelser som hänfördes till ekonomisk brottslighet kunde ha nya aspekter som inte hade kunnat förutses vid tillkomsten av många av dessa normer.
Brå tänkte här på normsystem av etisk natur som rör olika näringsverksamheter, i första hand de yrkesetiska normer, offentligt sanktionerade eller rekommendationer på frivillig väg, som finns inom olika verksamheter. Många av de yrkesgrupper som styrs av sådana normer, till exempel revisorer, advokater samt fastighets- och börsmäklare, spelar en betydelsefull roll för kontroll av annan verksamhet. Enligt Brås uppfattning var det inte rimligt att tänka sig att samhället skulle utöva en direkt kontroll på de områden där kontroll utövas av dessa grupper. Kontrollen skulle dels bli ineffektiv, dels förutsätta en generell kontrollnivå som knappast kunde accepteras. Enligt Brås mening fanns det i stället anledning att slå vakt om, och om möjligt utveckla, den medelbara kontroll som de nämnda yrkesgrupperna bidrar med.
Den organisation som Brå föreslog för en lagstiftningsöversyn innebar bland annat att en arbetsgrupp skulle att undersöka hur samhället genom ökad insyn och kontroll av verksamheter där etiska normer med eller utan förankring i lagstiftningen har stor betydelse, kunde motverka företeelser som hör till organiserad eller ekonomisk brottslighet. Tanken var att gruppen genom sin sammansättning skulle kunna syssla med de etiska normer som styr advokater, revisorer, bankväsendet, värdepappersmarknaden, konsumentområdet och konkurrensen inom näringslivet. Man skulle också ta upp problemet med korruption.
Regeringens ställningstagande till Brås förslag till lagstiftningsöversyn innebar att översynen skulle ske i former som i allt väsentligt överensstämde med vad Brå hade föreslagit. Arbetsgruppen skulle alltså behandla verksamheter av mer indirekt betydelse, som i stor utsträckning styrs av normer av etisk karaktär.
Arbetsgruppens första rapport (Brå PM 1978:2) behandlade revisorernas verksamhet. Arbetsgruppen hade gått igenom visst material, som legat till grund för de ovan nämnda påståendena om revisorers medverkan i ekonomisk brottslighet. Enligt vad gruppen kunnat finna hade de långtgående påståenden som framförts inte varit grundade. Gruppen hade därför inriktat sig på att från mera allmänna utgångspunkter undersöka möjligheterna att motverka ekonomisk brottslighet genom att stödja de kunniga och seriösa revisorernas verksamhet. Gruppen la fram förslag och rekommendationer som dels var ägnade att stärka revisorernas ställning, dels utvidgade tillsynen över revisorerna och dels innebar en komplettering av de etikregler som revisorsorganisationerna (far och SRS) antagit. Bland rekommendationerna kan särskilt nämnas den som gick ut på att det på sikt skulle krävas en kvalificerad revisor i alla aktiebolag. Denna rekommendation föll i god jord och tio år senare hade detta krav också genomförts i lagstiftningen. Nu mer än tjugo år senare har detta krav förbytts i sin motsats genom reformen om frivillig revision. Så kan det gå! Ingen har dock påstått att omfattningen av den ekonomiska brottsligheten har upphört eller ens minskat under dessa år.
Mitt arbete i Brå avslutades i slutet av 1970-talet. På hösten 1979 tillträdde jag en befattning som chef för revisorsenheten hos Kommerskollegium, som vid denna tid var tillsynsmyndighet för revisorer. I revisorsenhetens uppgifter ingick att pröva ansökningar om auktorisation och godkännande av revisorer/revisionsbolag. Vidare ingick att utöva tillsyn över revisorers verksamhet, att utreda frågor om revisionsutövning och revisorsutbildning, samt att utfärda föreskrifter inom verksamhetsområdet. Vid enheten tjänstgjorde fem personer.
1979 fanns det cirka 700 godkända revisorer och 1.100 auktoriserade revisorer. Redan vid denna numerär var kollegiets resurser för revisorstillsynen begränsade. Man tvingades prioritera och koncentrera resurserna rätt. far hade samma år genomfört en enkät bland sina ledamöter som visade att de auktoriserade revisorerna på sex år skulle vara dubbelt så många. Sedan 1973, då Kommerskollegiet övertog ansvaret för revisorsfrågorna från handelskamrarna, hade tillsynsärendena tagit alltmer tid i anspråk. Från allmänheten och skattemyndigheterna inkom varje år cirka 25 anmälningar som resulterade i att man inledde tillsynsärenden. Ett antal allmänt hållna klagomål kom dessutom från revisorernas kunder. Men det resulterade som regel inte i att ärenden togs upp, eftersom de ofta berodde på att anmälarna hade en oklar uppfattning om var skillnaden låg mellan företagsledningens uppgifter och revisorns. Det så kallade förväntningsgapet var alltså en realitet också vid denna tid! Kollegiets allmänna uppfattning var att de allra flesta revisorer gick in seriöst för sitt arbete och var mycket kunniga inom sitt område.
För kollegiet framstod två frågor som nödvändiga att ta upp de kommande åren. För det första måste man se till att revisionen inte blev ett tomt regelsystem som i stort sett bara applicerades på de större företagen. I många mindre företag var revisionsberättelsen fortfarande bara en ren biprodukt till bokslutsarbetet någon egentlig revision gjordes inte. För det andra borde kollegiet ta upp till behandling den mer politiskt betonade frågan om vad revisorernas kontrollerande arbete skulle inriktas på. De senaste åren hade kritik framförts mot att den kontrollfunktion som revisionen utgjorde inte användes tillräckligt effektivt. Man pekade särskilt på den svarta marknaden och den privata konsumtionen på företagens bekostnad. Man tyckte att det var minst lika viktigt att sätta in revisorernas krafter mot dessa företeelser som att utveckla den mer traditionella revisorsrollen. Brås förslag på revisorsområdet passade som synes väl in i detta synsätt.
Brås förslag välkomnades av den borgerliga regeringen. Den socialdemokratiska oppositionen ansåg dock att förslagen var otillräckliga och inför riksdagsvalet hösten 1982 hade man antagit ett löfte om att vid en eventuell valseger tillsätta en särskild kommission mot ekonomisk brottslighet. Valet gick oppositionens väg och den utlovade kommissionen tillsattes under ordförandeskap av förre konsumentombudsmannen Sven Heurgren. I direktiven till Eko-kommissionen, som den kom att kallas, angavs bland annat att man skulle presentera förslag till en (frän brottsbekämpningssynpunkt) effektivare företagsrevision. Jag utsågs till sekreterare i kommissionen en bland flera -med i mitt fall uppgiften att arbeta med revisorsfrågorna. Under utredningsarbetet inhämtades också synpunkter och råd från en mindre projektgrupp med företrädare för bland annat far och Skatteverket. FAR:s representant var för övrigt Björn Markland, som senare kom att utses till FAR:s första generalsekreterare.
Eko-kommissionens arbete, som påbörjades i januari 1983, bedrevs med stor skyndsamhet och redan i juli samma år presenterade kommissionen sina förslag på revisorsområdet i betänkandet Effektivare företagsrevision (SOU 1983:36). I betänkandet föreslogs för det första att revisorerna vid sin granskning av företagen skulle kontrollera hur dessa uppfyllde sina förpliktelser enligt vissa centrala skatte- och avgiftsförfattningar. Om revisorerna fann att företagen brast i sina förpliktelser, skulle detta anges i revisionsberättelsen.
För det andra föreslog man att revisorerna skulle vara skyldiga att på begäran lämna upplysningar om företagens förhållanden till vederbörande myndighet vid förundersökning i brottmål samt vid taxeringsrevision eller annan granskning för fastställande av skatt, tull eller avgift.
För det tredje föreslog kommissionen att samhället genom länsstyrelsens försorg -under vissa omständigheter skulle ha rätt att utse revisor i ett företag.
För det fjärde föreslogs att en revisor som skiljts från sitt uppdrag i förtid genast skulle anmäla förhållandet till länsstyrelsen samt avge en ”preliminär revisionsberättelse” för den granskning som han eller hon hunnit utföra före entledigandet.
Slutligen föreslog Eko-kommissionen att preskriptionstiden för disciplinpåföljden varning skulle förlängas från två till fem år. Kommissionen förordade också att Kommerskollegiet skulle ges viss förstärkning av sina resurser för tillsynsverksamheten.
Eko-kommissionens förslag fick ett blandat mottagande. De remissinstanser som företrädde rättsväsendet och myndighetssfären i övrigt var som regel positiva till förslagen medan näringslivets olika organisationer var kritiska. Jag minns särskilt hur en företrädare för intresseorganisationen Företagarna ansåg att kommissionens förslag var som att ”jaga löss med lie”. En viktig remissinstans var far. Föreningen var i grunden positiv till alla förslag som skulle kunna stärka revisorernas ställning både i samhället och i förhållande till kunderna. Man vände sig dock med skärpa mot förslaget att revisorerna skulle ges en rapporterings- och uppgiftsskyldighet till Skatteverket. Också systemet med länsstyrelseförordnade revisorer (”offentliga revisorer”) vände man sig bestämt emot.
Efter sedvanlig behandling i regering och riksdag genomfördes merparten av Eko-kommissionens förslag med verkan i lagstiftningen från och med 1 januari 1985. Uppgiftsskyldigheten gentemot skatteverket och systemet med offentliga revisorer föll dock bort med anledning av bland annat remisskritiken.
Som ett resultat av Brås och Eko-kommissionens arbete och förslag fördes inom far dessa år en livlig diskussion om revisorns roll i kampen mot den ekonomiska brottsligheten. Visserligen hade de långtgående påståendena om revisorers medverkan i ekonomisk brottslighet, föga förvånande, visat sig sakna grund men bollen var nu i rullning. FAR hade kommit att delta i samhällsdebatten på ett sätt som kanske aldrig förr. FAR:s principiella inställning till frågan om revisorn och ekonomisk brottslighet sammanfattades på följande sätt av Sten Lundvall och Björn Markland i skriften Revisorns roll i framtiden under rubriken ”Den traditionella revisorsrollen”:
Till sist är det nödvändigt att komma ihåg att revisorns insatser mot den ekonomiska brottsligheten inte helt, eller ens till större delen, är en fråga om framtida rollförändringar och utvidgade uppgifter. En av de viktigaste uppgifter som ingår i den traditionella revisorsrollen är att, förenklat uttryckt, bestyrka inför omvärlden att företagets redovisning är korrekt. Den vedertagna tekniken för att möjliggöra ett sådant bestyrkande är att studera och testa företagets redovisningssystem och interna kontroll. Men just denna granskning är antagligen det effektivaste av de medel revisorn kan tillhandahålla mot ekonomisk brottslighet. En korrekt redovisning och en god intern kontroll är den sämsta tänkbara miljö för ekonomisk brottslighet.
Så sant som det är sagt. Cirka tjugo år senare infördes dock på förslag av Aktiebolagskommittén en anmälningsskyldighet för revisorer i aktiebolag. Men mer om detta i min nästa rapport frän Norra Bantorget då jag även ska berätta om min första tid som föreningsjurist hos far och mitt arbete som bolagsjurist hos Bohlins Revisionsbyrå, sedermera KPMG.
Urban Engerstedt arbetar som chefsjurist på Far fram till 30 april.