Innehåll

Balans nr 2 2011

För bra för att vara intressant

Visst vore det fint med en matta här, säger min fru och pekar på ytan under julgranen. Jag anar att den stackars julgransmattan inte känner sig uppskattad och att nedräkningen nu går fort för både den och julgranen.

Jag ser inte behovet av en ny matta men följer lydigt med till mattaffären. Där öppnas en ny värld. Säljarna pekar lika mycket på kartor över det gamla Persien som de lägger fram mattor. Särskilt fascinerande är fotona de visar från nomadfolkens tillverkning av mattor.

Det kommer att bli en nomadmatta, förstår jag tidigt, även fast färger och mönster svajar. Efter ett tag börjar jag upptäcka det tjusiga i att mattorna inte är perfekta. Jag är osäker på varför jag tycker som jag tycker så jag frågar min fru: Vad är det som gör en ofullkomlig nomadmatta så spännande? Svaret dröjer inte: En perfekt matta är ointressant. Medveten, som jag är, om mina egna brister känns den utgångspunkten tilltalande ...

Funderingarna går till den finansiella tillvaron och alla bokslut. Vem bryr sig om ett perfekt bokslut, tänker jag. Inte media i alla fall ... Ingen ska tro att jag här vill uppmana till ökad spänning i den finansiella världen. Den är tillräckligt riskfylld, men är det bästa alltid bäst? Det slår mig att jag hellre lyssnar på levande musik än perfekt och närmast digital studiomusik. Och visst är det charmigt när barn som musicerar kommer av sig och efter ett ”Asch, jag tar om det” försöker igen. Vad viktigt det är att få göra fel.

En vd, som är föremål för undersökande journalistik, skrev nyligen i ett replikskifte med media: Jag har aldrig ljugit.

Det måste ha varit åtminstone lögn nummer två. Nej, det är bättre att säga som det är, visa lite ödmjukhet och erkänna sina brister. En sådan öppenhet inger förtroende och leder ofta till något positivt. Dessutom, försöker du vara någon annan än den du är ödslar du bort dig själv.

Jag tänker ibland på en berättelse från Tunisien:

En vattenförsäljare bar varje dag två krukor till staden. Den ena krukan var lite trasig, så krukan var halvtom när den kom fram. Den trasiga krukan var därför ledsen och sa en dag till sin husbonde: Förlåt att jag inte är som den starka och hela krukan.

Nästa dag sa husbonden till den trasiga krukan: Ser du blommorna som växer här vid vägkanten ? De blommar tack vare dig. Jag köpte blomfrön och strödde ut dem längs vägen. Utan att du har vetat om det har du vattnat blommorna, varje dag.

Dan Brännström är Fars generalsekreterare.