Hon slår sig inte till ro med en bländade redovisning eller ett tredjepartsbestyrkande utan anmärkning. Hennes huvudsakliga uppgift handlar om ”det som inte står i hållbarhetsredovisningen”. Med tretton år i branschen är Anna Nilsson en av Sveriges mest erfarna hållbarhetsanalytiker.

Mitt i betongdjungeln, granne med Riksbanken och ett av Stockholms innerstads största shoppingcenter, har Swedbank Robur sitt huvudkontor. Utomstående tas av säkerhetsskäl emot i besökslokalen, ett opersonligt konferensrum på första våningen. Men om finansbranschen kan ge ett svårtillgängligt intryck är Anna Nilsson, chef för miljö- och etikanalys på Swedbank Robur, motsatsen: välkomnande, enkel och rättfram. Det märks att hon är medievan, vilket inte är konstigt med tanke på hur intresset för hennes ämnesområde har ökat de senaste åren.

När jag började på Swedbank Robur för tretton år sedan var jag ensam i branschen. Det här var före KPA Pensions etikfonder, och Banco hade precis börjat med sina. På drygt tio år har utvecklingen gått från ytterst få etik- eller miljöfonder till ett stort antal hållbarhetsfonder. Bara på Swedbank Robur förvaltar vi i dag 280 miljarder kronor med någon typ av etikhänsyn, säger Anna Nilsson.

Från miljö till hållbarhet -Anna Nilssons karriär speglar hur området har utvecklats. Hon är utbildad civilingenjör i kemiteknik från KTH, ”för att en naturvetenskaplig basutbildning är bra om man vill förstå hur världen fungerar”. Och miljöintresset har funnits med sedan länge. Den andra stora komponenten inom hållbarhetsarbete mänskliga rättigheter har hon ”lagt till efteråt”. Men ingenting tyder på att hennes engagemang för drägliga arbetsvillkor skulle vara mindre genuint. Anna Nilsson beskriver målande hur det känns att besöka en produktionsanläggning där kemikalier förvaras oskyddat och arbetarna inte skulle kunna ta sig ut i händelse av brand. Men det kan vara minst lika jobbigt att se hur lite inflytande de anställda har över sin situation.

– Jag gör leverantörsbesök utomlands tillsammans med revisorer och ibland uppdagas det att företaget försöker skön-måla. Då förstår man hur lite makt de enskilda anställda kan ha och hur godtyckligt de ibland behandlas.

Hållbara investeringar tar hänsyn till både människor och miljö, från minimilöner till hantering av farligt avfall. Det säger sig självt att det krävs omfattande granskning om man ska kunna garantera att ett företag, och dess underleverantörer, lever upp till alla krav. Anna Nilsson och hennes kollegor gör sannolikt några av Sveriges mest ambitiösa granskningar. Ändå aktar hon sig för att ge garantier.

Kärnan i vår verksamhet är inte att hitta det felfria, utan att hitta de bolag som hanterar hållbarhetsfrågor väl, både strategiskt och operationellt.

Det är ett radikalt annorlunda tänk jämfört med det som var vägledande för de första etikfonderna på 1980-falet.

Då låg fokus på vad man borde ta bort, som tobak, vapen och bolag som handlade med Sydafrika (under apartheid-tiden). Nu fokuserar vi på att välja in de bolag som är bra, vilket är en betydligt krångligare och dyrare process.

Det är inte alla kunder som ser skillnaden och vid en första anblick kan en vanlig Sverigefond och en etikfond verka identiska. Men det räcker inte med att titta på de största innehaven i fonden utan man måste granska hela portföljen. Dessutom är en avgörande skillnad dialogen med bolagen om deras hållbarhetsarbete.

Rik kan man bli på alla fonder, men inflytelserik blir man bara genom hållbarhetsfonderna. Det är ett annat slags kundlöfte, säger Anna Nilsson.

Hennes jobb är att ta ansvar för att Swedbank Robur lever upp till det löftet. Men den som tror att hon sitter och läser hållbarhetsredovisningar hela dagarna tror fel. Anna Nilsson brukar säga att hennes huvudsakliga uppgift handlar om att ställa sig frågan ”vad står inte i hållbarhetsredovisningen?”. För det krävs förståelse för villkoren för produktionen i olika branscher. Hållbarhetsanalytikerna på Swedbank Robur, numera är de fyra stycken, är ofta ute och besöker bolagen.

Det är då vi får mest information och lär oss mest. Poängen är ju att vi ska förstå riskerna och möjligheterna och det kan vara svårt om man bara sitter i sin kontorsmodul.

Det personliga mötet är ytterligare en god anledning att lämna skrivbordet. Efter svenska staten är Swedbank Robur den största ägaren på Stockholmsbörsen. Det ger tyngd bakom orden, men Anna Nilssons erfarenhet är att en kontinuerlig kontakt kan vara väl så avgörande när det kommer till att föra dialog med ett företag om dess hållbarhetsarbete.

De senaste åren har förutsättningarna för en sådan dialog förbättrats avsevärt: kunderna efterfrågar den, finansbranschens intresse har vaknat och medvetenheten av globaliseringens effekter har ökat i samhället.

För tio år sedan hann jag läsa allt som skrevs om hållbarhet i tidningarna. Men kring klimattoppmötet i Köpenhamn 2009 fullkomligt exploderade det och nu är det inte längre möjligt att hinna läsa allt.

Anna Nilsson tycker att hon har en betydligt intressantare dialog med finansanalytiker och förvaltare i dag än för tio år sedan. Bland annat håller hennes avdelning särskilda möten för dem med information om de bästa och sämsta företagen inom ett visst geografiskt område.

Min strategi är att lita på människor, de är smarta och intresserade men saknar i de flesta fall utbildning inom hållbarhetsfrågor. Jag ger dem information och sedan får de agera efter den, säger hon.

2008 ställde regeringen kravet på statliga bolag att de skulle hållbarhetsredovisa enligt Global Reporting Initiative, GRI, som är den vedertagna standarden för hållbarhetsredovisningar. Initiativet fick önskad effekt; nästan alla de stora börsnoterade företagen har följt det goda exemplet. Möjligtvis har det gått lite för snabbt. Anna Nilsson ser fortfarande exempel på att företag jobbar med GRI, utan att ha förstått nyttan och värdet av standarden.

Problemet uppstår om man blir för bokstavstroende och inte sållar. Man måste våga välja det som är relevant för verksamheten, annars finns det en risk att man blir överväldigad av GRI och inte ser skogen för alla träd.

Anna Nilsson tycker inte heller att ett tredjepartsbestyrkande av hållbarhetsredovisningen nödvändigtvis är det som tillför mest värde eller gör mest nytta för företag som vill bli bättre på hållbarhet. Ren siffergranskning kanske inte alltid är vad ett företag mest behöver. Däremot tror hon att många företag skulle ha nytta av kvalificerad rådgivning kring hållbarhet och långsiktig riskhantering en nisch som hon anser att revisions- och rådgivningsbranschen borde bli bättre på att utnyttja.

Det är lite för mycket sifferfokus och lite för lite lyfta blicken och tänka strategiskt i rådgivningen till bolagen. Att identifiera och hantera risker, som är en central del av hållbarhetsarbetet, borde ligga nära en revisors sätt att tänka. Liksom att hitta system för att följa upp hållbarhetsarbetet på rätt sätt: Har man satt upp rätt mål? Använder man rätt nyckeltal?

Anna Nilsson tycker inte att man per automatik måste kräva att hållbarhetsredovisningen ska vara reviderad.

Däremot är det en styrka för bolag att våga redovisa också det negativa som kommer fram när man genomlyser sitt hållbarhetsarbete, säger hon.

Rakel Lennartsson

Anna Nilsson

Familj: Dotter 11 år och ett antal små husdjur.

Bor: I Stockholm.

Ålder: 43 år.

Okänd talang: Fixande med huset, men det lägger jag alldeles för lite tid på ...

På fritiden: Barn, böcker och resor.

Om tio år: Har jag bidragit till att Swedbank Robur hållbarhetsfonder är ännu bättre och att bolagen tar större ansvar för hållbarhetsfrågor!