För ett år sedan skrev jag en krönika om den årliga sammankomsten i USA med AICPA (USA:s motsvarighet till Far) som arrangör. Syftet var då som nu att informera om nyheter inom redovisningsområdet och inte minst att ta del av vad SEC ser som aktuella problem.
Den återkommande frågan är om, och i så fall när, USA kommer att gå över till IFRS. En av de redovisningsansvariga på SEC använde begreppet condorsement för att beskriva den process han såg som mest sannolik. Det innebär att FASB kommer att fortsätta att arbeta med IASB för att slutföra de större projekt som påbörjats. FASB kommer därefter inte att starta några nya egna projekt utan arbeta med att successivt anpassa US GAAP till IFRS. Fördelen är att företag och investerare får längre tid på sig att lära och vänja sig vid nya regler.
Ett besked om hur SEC beslutar gå vidare väntas under 2012, mest sannolikt andra halvåret. Jämfört med de betydligt mer negativa utsikterna för en samordning som hörts under 2010 låter detta hoppfullt.
Ett av de större projekten som diskuterades handlade om intäktsredovisning. Här har IASB och FASB lagt fram likalydande utkast. Remissinstanserna ser som väntat inga större problem med de förslag som gäller varuförsäljning. Däremot har det förts fram invändningar mot förslagen till redovisning av entreprenad- och servicekontrakt. Här skulle möjligheten att till-lämpa successiv vinstavräkning kraftigt inskränkas om förslagen genomförs. Ett förslag som lagts fram är att man begränsar sig till att ge ut en standard som gäller varuförsäljning i en första etapp. Därigenom skulle man hjälpligt hålla sig till tidtabellen, enligt vilken standarden ska antas i juni.
Ett annat projekt gäller leasing, också det med juni som riktmärke. För att klara det skulle en lösning vara att begränsa sig till redovisningen för leasetagaren. Den föreslagna modellen där leasegivare ska tillämpa två olika modeller beroende på hur väsentlig uthyrningsandelen är har tydligen väckt kritik.
Både IASB och FASB har lagt fram förslag till en standard om finansiella instrument. Det finns en anmärkningsvärd skillnad, FASB har nämligen gått längre än IASB när det gäller värdering till verkliga värden. Kritiken har inte oväntat varit stark och FASB väntas därför slå in på iasb:s spår med en kombination av verkliga värden och upplupet anskaffningsvärde.
SEC kommenterade tre olika frågor. De båda första gällde likviditet. Finanskrisen handlade mycket om svårigheten för företag att ta upp lån. De upplysningar som krävs enligt IAS 39 visade sig många gånger otillräckliga. Det SEC nu överväger att kräva är inte bara mer detaljerade upplysningar om användningen av olika kortfristiga låneinstrument utan också genomsnittliga lånebelopp och räntesatser under perioden, liksom förklaringar till variationer i upplåningen.
Det andra området gäller uppgifter om den del av företagens likviditet som redovisas i utländska dotterföretag. Här handlar det dels om storleken men framför allt om huruvida en överföring till moderföretaget skulle få skattekonsekvenser, något som tydligen är ganska vanligt.
Det tredje området gällde eventualförpliktelser. Det SEC är missnöjd med är kvaliteten på de upplysningar som lämnas. ”Det är dags för ekonomiavdelningen att ta tillbaka de finansiella rapporterna från advokaterna” enligt ett citat. Allt för många företag säger tydligen att de inte kan göra en tillförlitlig uppskattning av förpliktelsen. SEC kommer inte längre att acceptera ett utelämnande av en uppskattning på grund av att man inte har tilltro till siffrorna. Den slutsats som drogs var att vi i de årsredovisningar som nu håller på att utarbetas kommer att finnas uppgifter åtminstone om ett intervall inom vilket förpliktelserna ligger. Samtidigt påminde SEC om att uppgörelser eller förlikningar med en motpart som resulterar i stora utbetalningar aldrig får komma som en överraskning.
Hur ska revisorerna återvinna allmänhetens förtroende? Detta handlar inte om Sverige. Även USA har sin beskärda del av audit failures där revisorerna kritiseras för att inte ha gjort sitt jobb. Man skulle ha kunnat tro att Peter Malmqvist som skrev en krönika i förra numret av Balans om behovet av rotation av revisorer, pratat med SEC. Hans kritik är likartad den som framfördes av sec:s ordförande, redovisningschef, med flera. Bland annat åberopades ett känt uttalande från usa:s högsta domstol: ”Genom att skriva under årsredovisningen med dess redovisning av företagets finansiella ställning, åtar sig revisorn ett offentligt (public) ansvar som tar över varje anknytning till klienten.” Vidare; ”det innebär att revisorn ska verka för att ytterligare upplysningar lämnas som ger mer insikt i och som underlättar läsarnas förståelse av väsentliga händelser och deras effekt på de finansiella rapporterna.” Ett sista citat; ”Även om siffrorna i redovisningen är korrekt måste revisorn ställa frågan om de ger en rättvisande bild eller om det finns behov av ytterligare upplysningar.”
SEC går inte lika långt som Peter Malmqvist som anser att revisionsberättelsen är platsen för dessa upplysningar. Så länge revisorerna inte har någon annan möjlighet att kommunicera med marknaden kvarstår således frågan om hur den tidigare ställda frågan ska besvaras.
Rolf Rundfelt är professor i redovisning vid Linköpings universitet.
rolf.rundfelt@telia.com