Innehåll

Balans nr 4 2011

En stund som denna rymmer mer än allt

När jag kramar vårt lilla barnbarn vill jag frysa tiden. Inte för att hindra henne från att växa, utan för att få njuta. Här och nu, i direktsändning.

Nu fyller hon ett år. Hur fort går inte tiden? Den försvinner med en accelererande hastighet. En taxiförare gav mig följande förklaring: ”När du är tio år betyder ett år till nästan tio procent, när du är femtio år är ytterligare ett år inte ens två procent”. Logiskt eller inte, gammal tid kommer inte tillbaka till den scen där livet utspelas.

”Ting sker” säger den norske sjökaptenen, och genast lystrar jag till föreskrifterna om säkerheten ombord. En påminnelse om att livet alltid rymmer det dramatiska och oväntade. Vi får ”breaking news” om jordbävningar, vulkanutbrott, oljeutsläpp och översvämningar. Från platser där inget skulle ske.

Revolutionen eller frigörelsen i Nordafrika hör också till det oväntade. Ändå är det medmänniskor som kämpar för angelägen förändring. Varför väntade jag mig inte det? Är det något annat självklart jag missar? Sådana frågor besvaras ofta för sent.

Kanske är det därför jag fascineras av det oskrivna drama vi gemensamt gestaltar. Det som ser lovande ut kan snabbt förvandlas till aska. Men det motsatta sker också. För det riktigt stora göms ofta i det lilla, det är en växande livsinsikt. Den som ingen räknar med har plötsligt en framträdande roll. Lyckan kommer och lyckan går. Det är många som måste få dela den.

Ibland önskar jag att det fanns mer tid. Och ett större rum för misstag, eftertanke och nya försök. Ett livets generalrepetition. Nej, just det. Det fungerar inte så. Alla har fullt upp med sitt, stressar än hit och än dit. Men vart har alla bråttom? Vi spelar ju inte livsrollerna för en publik som ska gå hem vid ett givet klockslag. Och där gick någon in i väggen, och där också. Så var det inte tänkt.

Du gör som du vill, men jag ska prata med regissören. Vi måste pausa och lära av misstagen inför nästa akt i föreställningen. Hur ska vi annars kunna bli bättre?

Insikten att jag delar scenen med dig och alla andra människor öppnar stora möjligheter, bara en sådan liten sak som att få smitta med ett leende. Förhoppningsvis kommer det tillbaka utan att någon har blivit resistent.

Nu sitter barnbarnet i mitt knä. Jag stannar här.

Dan Brännström är Fars generalsekreterare