I december 2008 publicerade International Accounting Standards Board, IASB, ett Discussion Paper avseende redovisning av intäkter. Inom ramen för arbetet presenterade IASB en metod för redovisning av intäkter som baserades på verkliga värden. Metoden hade både teoretiskt och praktiskt gett upphov till betydande redovisningsmässiga förändringar. Det slutliga förslaget inkluderade inte någon sådan metod utan tog fasta på respektive transaktions faktiska värde.

Det ska konstateras att IASB efter diskussioner med olika intressenter och som en del av behandlingen av erhållna remisser har ändrat uppfattning i vissa frågeställningar sedan ursprungligt utkast till förslag presenterades. Förändringen för ett stort antal företag kommer därför inte att bli så omfattande som initialt befarades.

Utgångspunkten tas i att ett kundkontrakt inbegriper en eller flera förpliktelser. Det kan till exempel röra sig om att en vara säljs med tillhörande garantier. I ett sådant fall innehåller kontraktet två förpliktelser och transaktionens värde/pris ska delas upp i dessa två delar baserat på deras fristående värde på marknaden, om detta finns tillgängligt, och i undantagsfall baserat på företagsledningens bedömning.

Inledningsvis beslutade IASB att alla garantiåtaganden utgjorde framtida åtaganden och att de skulle redovisas som förutbetald intäkt. IASB har emellertid bland annat på inrådan av remissinstanser uppdaterat och förändrat förslaget. Redovisning av garantier är beroende av vilket syfte de uppfyller. Garantier som syftar till att ge säljaren möjlighet att åtgärda fel, som förelåg vid försäljningstillfället, utgör inte en del av den ursprungliga försäljningen utan en sådan garantiform utgör en så kallad ”icke försäljning”. I detta fall har IASB beslutat att garantin ska hanteras genom att en kostnadsmässig avsättning genomförs på samma sätt som i dag. En garanti avseende fel och brister, som uppstår inom ramen för garantitiden, är en separat tjänst som säljs som en del av transaktionens värde. Redovisningen blir således beroende av den kunskap säljaren har om hur många produkter som normalt sett innehar fel vid det faktiska försäljningstillfället.

En farhåga rörande det ursprungliga förslaget, som avser redovisningen av intäkter, är att det skulle leda till att successiv vinstavräkning som metod skulle kunna försvinna med tanke på att IASB introducerade en kontrollbaserad modell.

Det nu gällande förslaget är att en intäkt ska redovisas när kontrollen över en vara, eller kontrollen över service, övergår till kunden. Successiv vinstavräkning ska tillämpas när service levereras och kunden:

  • har en ovillkorad skyldighet att betala,

  • har erhållit legal titel,

  • har tagit över leveransen fysiskt

  • och har tagit över risker och förmåner förknippade med leveransen.

Det är med anledning av ovanstående helt avgörande att veta vad som är att betrakta som en serviceleverans och vad som inte utgör en serviceleverans. IASB har därför som en del av sitt arbete beslutat att utveckla regelverket med avseende på denna gränsdragning. Av arbetsmaterial framgår följande med avseende på definitionen av service: ”The entity´s performance creates or enhances an asset that the customer controls as the asset is being created.

Av ovanstående definition framgår att det är väsentligt att i enskilda fall kunna bedöma huruvida det är kunden som tar besittning av det som produceras löpande eller inte. Ovanstående skulle kunna vara en början på att successiv vinstavräkning kommer att bestå i någon form beroende på hur de enskilda kontraktuella situationerna ser ut.

Det finns en grundläggande logik i den av IASB och FASB utvecklade intäktsmodellen som baseras på att köparen som en del av det initiala priset erhåller rättigheter som måste urskiljas i redovisningen.

I många fall kommer förändringarna inte att ge upphov till några synbara effekter utan skillnaderna kan i dessa fall främst sägas föreligga på en normativ nivå.

Den pågående processen har visat att IASB som en del av normeringsprocessen tydligt har valt att ta till sig delar av de argument som presenterats som en del av inlämnade remisser. IASB har dock inte frångått den grundläggande principen. Det ska också noteras att det slutgiltiga förslaget till standard kommer att vara olikt det ursprungliga förslaget.

Oavsett om förslaget kommer att inverka på det redovisade resultatet eller den finansiella ställningen är det nödvändigt att analysera innehållet i existerande kundkontrakt för att identifiera vilka förpliktelser som behöver redovisas. Det kan vara nödvändigt att se över företagens processer med avseende på intäktsredovisning samt även att bedöma huruvida enskilda kontrakt bör omförhandlas.

Pär Falkman är ekonomie doktor och redovisningsspecialist på Ernst & Young.

par.falkman@se.ey.com