Vi måste varje år ta en sväng till Österlen och de vackra miljöerna där. I år är resesällskapet förstärkt med ”ungdomarna” och barnbarnet. Perfekt, om det inte vore för regnet. Men vi trotsar vädrets makter och tar oss ut. Det blir gärna favoriter i repris. Dit hör ett café utanför Borrby. Det är inte bara kaffet och de goda bakverken som lockar utan också konstutställningen i det gamla svinstallet.
Gårdshunden välkomnar oss som om den känner igen oss, men snart drabbas vi av förändringen. I år är det ingen konstutställning. I stället säljer man antikviteter där grisarna en gång huserat. Vi får höra att speglarna från 1700-talet går som smör i solsken (?), men det är en klen tröst. Det går nästan att ta på besvikelsen, särskilt hustruns. Vi skulle ju titta på konst och kanske även i år falla för en målning. Men nu slipper vi i alla fall att kivas om vilken som är bäst ...
Tydligen lyckas vi inte dölja besvikelsen. När vi går tillbaka till bilen säger ägaren till caféet att vår favoritkonstnär – vi köpte en av hans tavlor för fem år sedan – gärna tar emot oss i sitt hem. Varför inte, så vi tar ut ny kurs i regnet.
Vilken vändning. Nu står vi mitt bland ett otal målningar, dessutom tillsammans med konstnären själv. Det ger oss möjlighet att ställa alla tänkbara frågor. Jag är inte riktigt nöjd med mina: ”Vad föreställer det här motivet?” och ”Hur lång tid tar det att göra en sådan här tavla?”. Som om konstnären för tidrapport, som om värdet sitter i tiden. Jag får senare feedback som bekräftar att frågorna inte var så begåvade, men frågan om han från början alltid vet vad han ska måla får ett spännande svar: ”Nej, och det är det som är utmaningen. Att inte veta hur det ska sluta”. Nästan som ett bokslut, tänker jag.
De flesta motiven är abstrakta. Ett undantag är Tuppen, som i och för sig har tappat hakan, i vart fall tuppskägget. Hustrun påstår därför att det är en höna med tuppens attityd. Hur som helst, vi lämnar konstnärens hem och ateljé med ett nytt konstverk i bagaget men varken höna eller tupp.
Väl hemma diskuterar vi motivet på vår nya tavla. Jag ser en anka, hustrun ser allt och inget men det oroar henne inte: ”Det är betraktaren som avgör vad tavlan föreställer”.
Några veckor efter besöket på Österlen står tavlan kvar på golvet. Bredvid den står den gamla.
Välkommen att kommentera på <danbrännström.se>.
Dan Brännström är Fars generalsekreterare.