Utrikesminister Carl Bildt konstaterar att ”Vi måste prata om Europa” i en debattartikel i Svenska Dagbladet 7 september 2012. Han skriver bland annat ”Europapolitik handlar i grunden mindre om dagen än om morgondagen och vad som kommer därefter. Och även om stundens finansiella kris i eurozonen är av den allra största betydelse så är det alltid det längre perspektivet som måste vägleda vår inställning. Där borde Sveriges grundläggande intressen vara klara. Vår fred och vårt välstånd är intimt förknippade med ett fredligt, stabilt och öppet Europa i en allt öppnare värld. Och den europeiska integrationen genom EU är den enstaka viktigaste vägen för att säkra detta.”
Inom några minuter från det att artikeln är tillgänglig på nätet strömmar det in kommentarer. Många av inläggen är direkta påhopp på författaren. ”Vad Carl skrivit ihop är inget annat än skrämselpropaganda”, skriver någon. Tyvärr leder debatten om EU ofta in på ja eller nej till svenskt EU-medlemskap. Jag kan bara konstatera att vi är med i EU. Låt oss därför göra det bästa av situationen. Men det viktigaste är att debatten sätter igång! Det finns uppenbart många debattglada människor därute. Om detta initiativ av utrikesministern leder till en djupare debatt om EUs framtid är dock för tidigt att säga.
Jag har skrivit om EU-frågor i över 10 år och är förstås intresserad av sådant som skrivs i ämnet. Det skrivs mycket om den ekonomiska krisen och om hur eurosamarbetet hamnat i gungning, men vad händer på lång sikt med EU-samarbetet?
Vi måste lyfta blicken och se den europeiska unionen från ett globalt perspektiv. Europa och västvärlden har dominerat både ekonomiskt och politiskt under lång tid, men detta är på väg att förändras. Jag fick nyligen förmånen att lyssna till ett föredrag av professor Hans Rosling. Han visar med sina färgglada grafer hur världen har förändrats de senaste decennierna. Världens befolkning ökar, men den europeiska andelen minskar. Många lever fortfarande i tron att exempelvis barnafödandet i Bangladesh är högt och att läskunnigheten i Tanzania är låg. Dagens siffror visar dock att medelantalet barn i Bangladesh är 2,2 per kvinna och att 80 procent av alla 20-åringar i Tanzania kan läsa.
Det går inte heller längre att tala om ”i-” och ”u-länder”. Från mitten av 1900-talet fram till i dag har de flesta u-länder gått från att ha högt barnafödande och låg medelålder till att i dag ha 1,5 till 3 barn per kvinna och en medellivslängd på 65 till 80 år. Bakom dessa länder finns dock ett antal afrikanska länder där livsvillkoren kan variera stort.
Vad har då detta att göra med svenska företag och revisions- och rådgivningsbranschen? Vi måste förstå att världen hänger ihop och att Sverige är ett mycket litet land i det stora perspektivet. Vi kan debattera och tycka en massa, men vi måste ta hänsyn till många faktorer som vi inte kan påverka. Om Sverige, vars antal människor är någon promille av världens befolkning, ska kunna göra sin röst hörd behöver vi samarbeta med andra. Vi kan börja med dem omkring oss. Vi har ett gott samarbete med våra nordiska grannar. Därefter kommer den europeiska dimensionen med EU-samarbetet, som i många frågor fungerar mycket bra. Vi har kommit långt sedan Europatanken föddes och vi har i dag en väl fungerande inre marknad för varor, personer, tjänster och kapital. Även om det återstår en hel del att göra på många områden. Inte minst när det gäller den fria rörligheten av tjänster. Svenska företag har helt andra möjligheter i dag med en potentiell marknad med över 500 miljoner konsumenter.
Parallellt med Europasamarbetet pågår förstås även diskussionerna på ett globalt plan. Mindre samarbete över landgränserna är ingen väg framåt. Jag hoppas därför att vi ska kunna debattera EU-frågan i Sverige på ett djupare plan. Det är vår gemensamma framtid vi diskuterar.
Ewa Fallenius är ansvarig för EU-frågor och omvärldsbevakning på FAR.
Ewa Fallenius skriver i varje nummer av Balans.
ewa.fallenius@far.se