Annette Alstadsæter och Martin Jacob tycks ha missförstått regelförändringen från 2006 och gett sig in på att undersöka ett problem som uppenbarligen inte finns. Det skriver auktoriserade revisorn Stefan Engström.
I Balans nr 8–9/2012 skriver Annette Alstadsæter och Martin Jacob att 3:12-reglerna har blivit för generösa och att de nu har klara belägg för att reglerna används för oönskad skatteplanering.
Det är väl känt att all vetenskaplig forskning, med matematiken som ett möjligt undantag, inte är helt fri från subjektiva värderingar. Som forskare ska man därför eftersträva objektivitet när man formulerar problemet, klargöra syftet med en undersökning och också hitta en relevant metod att använda och inte dra slutsatser som grundar sig på personliga värderingar. Mitt intryck är att slutsatsen som författarna dragit i sin artikel mest vilar på personliga värderingar och mindre på vetenskap.
Annette Alstadsæter och Martin Jacob skriver att de så kallade 3:12-reglerna förändrades 2006 och gjordes mer generösa (dåvarande regering införde en förenklingsregel som innebar att ett aktiebolag årligen skulle kunna lämna utdelning med 1,5 prisbasbelopp som skulle kapitalbeskattas av aktieägarna) och att syftet bland annat var att ”stimulera företagande och sysselsättning inom familjeägda företag”.
Men i dåvarande regeringens proposition ”Reformerade beskattningsregler för ägare i fåmansföretag” (prop. 2005/06:40 s. 38) står det inte så utan att reformeringen av reglerna bland annat syftade till ”att förbättra regelverkets effekter på risktagande i näringslivet”. Samtidigt skulle ”reglernas preventiva funktion bibehållas, det vill säga att reglerna ska motverka skattemässig inkomstomvandling”. Dåvarande regering ansåg också att reglerna så långt som möjligt skulle vara ”neutrala och att ersättning för utfört arbete och investerat kapital beskattas på samma sätt oavsett om arbetet och investeringarna sker i det egna företaget eller på den öppna marknaden”. Vidare ansåg man (prop. 2005/06:40 s. 42) att reglerna måste bli enklare, ”särskilt för det stora antalet mindre företag med såväl ett litet kapital som få anställda som skall tillämpa reglerna”, vilket utmynnade i att man införde den så kallade förenklingsregeln. Med andra ord har Annette Alstadsæter och Martin Jacob missförstått regelförändringen 2006 och därmed gjort sig skyldiga till ett för forskare kardinalfel; att ha gett sig in på att undersöka ett problem som uppenbarligen inte finns.
Författarna riktar alltså i sin ”undersökning” in sig på förenklingsregeln i inkomstskattelagen (IL) 57 kapitlet 11 § som innebär att en person som ensam äger ett aktiebolag under 2012 får lyfta en utdelning på 2,75 prisbasbelopp från sitt aktiebolag där utdelningen beskattas med ”endast” 20 procent.
De har genom data från Statistiska centralbyrån (SCB) studerat perioden 2002–2009 och konstaterar att över 20 procent av fåmansföretagen som inte tidigare lämnat utdelning gjorde det 2006 och att utdelningarna efter det året ökat med 80 procent. Uppenbarligen förstår inte författarna att skattereglerna för fåmansföretagare utan anställda var så njuggt tilltagna fram till 2006 att många därför inte brydde sig om att ta någon utdelning, något som de nya reglerna skulle råda bot på. Att utdelningarna sedan ökat med 80 procent säger därför ingenting.
Författarna skriver också att det aktiva ägandet ökat efter 2006 års reform från 47 till 74 procent, vilket de ser som en ”indikation” på inkomstomvandling. Beläggen de anför är bland annat:
passiva ägare omklassificeras till
aktiva ägare
löntagare, särskilt höginkomsttagare, bildar egna bolag
investeringarna har minskat
minskade totala tillgångar
mindre eget kapital
ökad kassabehållning
Därefter drar de slutsatsen att reglerna fått samhällsekonomiska konsekvenser i form av förlorade skatteintäkter på 23 miljarder kronor, ökade inkomstskillnader och vilseledande makroekonomisk statistik.
Vad som verkligen är allvarligt är att Annette Alstadsæter och Martin Jacob som forskare inte för ett ögonblick diskuterar andra möjliga bakomliggande variabler till utvecklingen när det till exempel gäller bildande av aktiebolag. En betydande faktor är att nuvarande regering, som tillträdde 2006, sågs som företagsvänlig och medförde ökad optimism när det gäller villkoren för företagandet. Hit hörde till exempel slopad förmögenhetsskatt, förväntningar om reformer och förenklingar av regelverk etcetera. En annan faktor är den så kallade finanskrisen 2008 som medförde ett ökat ”företagande”, då tidigare ”säkra anställningar” kändes mindre säkra eller rentav osäkra. Till detta kommer avregleringar och skapandet av nya verksamheter exempelvis inom den så kallade rut-sektorn. Att sedan aktiebolag har blivit en mer attraktiv företagsform än tidigare ligger dessutom helt i linje med nuvarande regerings reformambitioner när det gäller företagande.
Vad gäller beräkningen av ”förlorade skatteintäkter” kan detta mycket väl ha kompenserats av skatteintäkter som genom reformerna ökat någon annanstans i ekonomin samt att utgifterna minskat för till exempel arbetslöshet, socialhjälp och annat genom det ökade företagandet.
För många år sedan kom jag i kontakt med en statistisk undersökning som visade att antalet häckande storkar i Danmark i procent hade ökat lika mycket som barnafödandet i landet under samma period. Sådant kallas för samvariation.
Stefan Engström är auktoriserad revisor på Auditor Revisionsbyrå.