”Årets presidentval är det smutsigaste genom alla tider.”
Stjärnan som pryder bussens bakersta del försvinner ur min sikt. Först över en kulle, sedan ner i en efterföljande dalgång. Själv sitter jag i en liten och sliten Mazda som kastas omkring av de starka vindar som för dagen piskar Iowa. Uppgiften att försöka jaga ifatt Mitt Romneys turnébuss, så att min fotografkollega kan ta en bild, håller på att misslyckas.
Med gasen i botten har Mitt Romneys chaufför satt full fart mot nästa valmöte. Och det med en hastighet som skulle kunna få vilken polis som helst att slå på sirenerna. Det sker förstås inte. I ett val tycks en presidentkandidat skyddad från sådana vardagliga bekymmer.
Själv ökar jag hastigheten än en gång och stänger av radion. Inte för koncentrationens skull utan för vad som strömmar ut ur den. I timmar har det varit innehållstorftiga countrydängor om blaskig öl och kycklingvingar varvat med en aldrig sinande mängd smutskastande reklam.
Det är 3 januari 2012 och jag är mitt uppe i en läxa om vad det såväl betyder att bevaka ett amerikanskt presidentval som hur ett helt nytt fenomen kan driva vem som helst till vansinne.
Man skulle kunna tro, eller framför allt hoppas, att det hade blivit bättre sedan dess. Att det under de kommande månaderna skulle ha dragits slutsatsen att det faktiskt är bättre att lyfta fram sina egna styrkor än att klanka ner på motståndaren.
Verkligheten är dessvärre motsatsen. Årets presidentval är det smutsigaste genom alla tider.
I flera viktiga swing states – delstater som antingen kan rösta republikanskt eller demokratiskt – har det i månader pumpats ut ett konstant flöde av negativ radio- och tv-reklam. Summorna är smått hisnande. En vanlig vecka uppgår exempelvis notan i delstater som Colorado, Nevada eller Ohio till 2–3 miljoner dollar vardera. Omkring 90 procent av budskapen syftar till just smutskastning, rapporterar analysföretaget Kentar Media.
Visserligen satsar presidentkandidaterna själva gott om pengar för att få ut sina budskap, men inte minst finansieras reklamen av så kallade Super-PACs. Eller Super Political Action Committée som de egentligen heter.
Efter ett beslut i USAs högsta domstol för två år sedan beslutades att dessa grupper får ösa ur sig obegränsat med pengar för att främja en politiker. Allt under förutsättning att de själva inte har något samarbete med kandidaten – något som det nog bör sättas frågetecken kring om så verkligen är fallet.
Fram till 1 september i år hade det skapats 812 Super-PACs. Långt ifrån alla är särskilt resursstarka, men tillsammans hade de lyckats skrapa ihop närmare 350 miljoner dollar. Cirka 60 procent hade spenderats.
Den största Obama-vänligt inställda gruppen kallar sig för Priorities USA Action. I slutet av augusti hade de håvat in 25 miljoner dollar genom stöd från bland annat fackföreningsrörelser och näringslivsprofiler som Dreamworks vd Jeffrey Katzenberg. Nästan uteslutande har pengarna lagts på reklam med uppgift att svärta ned republikanerna.
Som jämförelse kan sägas att Restore Our Future, den största Super-PAC som stödjer Mitt Romney, hade hämtat in 82 miljoner dollar vid samma tidpunkt. 83 procent av pengarna spenderades på negativa budskap.
Bakom gruppen står flera tunga näringslivsfigurer, som kasinomiljardären Sheldon Adelson, men dessutom syns en tung uppvaktning från finans- och försäkringsindustrin.
Från att 2008 ha omfamnat Barack Obama blåser det nu nämligen republikanska vindar i finanskvarteren i det annars så demokratiskt lagda New York. Även om presidenten försökt röka fredspipa tycks det inte ha hjälpt. Att han vill avkräva mer skattepengar från finansvalparna, trycker på för hårdare regleringar som riskerar att hämma företagens vinster och har kallat toppcheferna för ”fat cats” är inget som glöms.
Ett tydligt exempel på finansvärldens omfamning av republikanerna återfinns i statistik från Opensecrets.org. Totalt har individer som arbetar inom finansindustrin satsat 46 miljoner dollar på valet, överlägset mer än någon annan bransch och med en extremt kraftig övervikt åt Mitt Romneys håll.
Att just ha Wall Street på sin sida i ett val har länge setts som något av A och O. Med portarna på vid gavel till resursstarka Super-PACs har det blivit viktigare än någonsin.
Daniel Kederstedt är korrespondent för Svenska Dagbladet i New York med största fokus på näringslivet.
Han bloggar även på blog.svd.se/wallstreet.