Svaga uppdragsgivare och resursbrist påverkar kvaliteten i den kommunala revisionen. Det skriver Kåre Olsson, Kjell Johansson och Lars Munters i en replik på Eva Lindströms debattinlägg.
Tidigare riksrevisorn Eva Lindström framför i Balans nr 10/2012 en hel del kritiska synpunkter på den kommunala revisionen. Hon tycks däremot se den statliga revisionen som ett föredöme när det gäller oberoende och kompetens.
Vi som under lång tid i olika roller arbetat med kommunal revision vänder oss mot både hennes beskrivning och slutsatser. Detta innebär dock inte att vi ser den nuvarande kommunala revisionen som ett föredöme. Vår kritik drabbar både den statliga och den kommunala formen för revision.
Vår utgångspunkt är att det i all offentlig verksamhet krävs någon form av effektivt granskningsinstrument för att säkerställa att det som görs är lagligt, korrekt, ändamålsenligt och effektivt. Vi kan inte se att detta i dag tillgodoses genom vare sig kommunal eller statlig revision.
Den statliga granskningen, där såväl konstitutionsutskottet (KU) som Riksrevisionen är delaktig, har svårigheter rörande ansvarprövningen. Denna fråga kompliceras dessutom av den roll som KU valt att spela. Inte heller har Riksrevisionen någon skyldighet att granska all verksamhet – endast en möjlighet att göra det. Bilden blir än mer komplex genom ineffektiva former för styrning av statlig verksamhet.
Den kommunala revisionen är utformad på ett väl genomtänkt sätt, men lider ofta av nonchalans från uppdragsgivarna – fullmäktigeförsamlingarna – och mycket snäva resurser för sitt arbete. Dessutom påverkas även kommunal revision av utvecklingen i samhället mot en alltmer teknokratisk syn på revision – förståelsen för en självständig bedömningsgrund ifrågasätts alltmer.
Vi anser att det borde föras en djupare debatt kring granskningen av all offentlig verksamhet både vad gäller uppdraget och formerna för att utföra detta. Eva Lindström pekar i sin artikel på en sådan angelägen fråga som rör ansvarsfördelningen mellan förvaltning och förtroendevalda. Dock tycks hennes position vara väl teknokratisk och hon problematiserar inte begreppet ”revisionens oberoende”, trots att det borde stå klart att något absolut oberoende aldrig kan finnas i organisatoriska sammanhang. Det finns en risk att denna position bidrar till utvecklingen mot en teknokratisk revision med inriktning enbart på formalia.
Den debatt vi efterlyser bör åtminstone behandla följande:
Hur bör granskningsfunktionerna inom offentlig verksamhet utformas? Är det kanske dags att ändra språkbruk – att använda det vidare begreppet ”granskning”, men där den snävare delen formell kontroll huvudsakligen blir en uppgift för yrkesrevisorer?
Hur bör ansvar utkrävas? Ska den granskande funktionen kunna bedöma ansvaret hos både tjänstemän och förtroendevalda? Vem ska besluta om att utkräva ansvar? Är det lämpligt att tidsbegränsa frågan om ansvar så som sker i dag genom det årliga beslutet om eventuell ansvarsfrihet, eller ska frågan om ansvar finnas kvar utan tidsbegränsning?
Kjell Johansson är revisionschef för Landstinget Dalarna.
Lars Munters är tidigare vd för Kommunförbundets revisionsavdelning/Komrev AB och före detta förtroendevald revisor i Falu kommun och Stockholms stad.
Kåre Olsson är förtroendevald revisor i Orsa kommun, tidigare även Landstinget Dalarna.