Panaxias kollaps kom inte som en blixt från en klar himmel. Mycket av det som ledde fram till konkursen går att spåra i årsredovisningen. Frågan är om revisorns rapportering underlättar eller försvårar det arbetet.
Panaxiafallet kan användas som skolexempel på hur den finansiella rapporteringskedjan fungerar.
– Revisorn rapporterar till aktieägarna. Men när revisorn skickar sin signal gäller det att det finns en mottagare, säger Gunilla Eklöv Alander, forskare på företagsekonomiska institutionen på Stockholms universitet.
Hon ifrågasätter de ökade krav som ställs på revisorns rapportering samtidigt som få tar del av det revisorn faktiskt säger.
– Just nu diskuteras förändringar av revisorns rapportering på högsta politiska nivå, men i exemplet Panaxia hade revisorn skickat en signal, varför hördes den inte?
Den som läser Panaxias revisionsberättelse för räkenskapsåret 2011 kan konstatera att den innehåller ett stycke som heter Upplysningar av särskild betydelse. Där flaggar revisorn för att koncernen har ansträngd likviditet och hänvisar till förvaltningsberättelsen: ”Koncernens likvida situation är fortfarande ansträngd varför styrelse och ledning fortsätter arbetet med att finna en varaktig finansiering av koncernens verksamhet, inte minst kontanthanteringen.”
Sedan får läsaren ingen mer vägledning, men kan själv leta sig fram till not 24 i årsredovisningen, ”Redovisningsmedel i kontanthanteringsverksamheten”. Lennart Iredahl, expert på storbolagsfrågor på FAR, anser att noten ger upphov till flera frågor.
– Rubriken kan förstås som att det finns ett separat och åtskilt konto för kundernas pengar, samtidigt verkar det framgå av noten i övrigt att bolaget löser en del av sin finansiering med dessa pengar, säger Lennart Iredahl.
Det har inte framkommit att denna ”finansieringslösning” skulle vara olaglig, men den har av många ansetts som oetisk. Information om förfarandet framgick dock av årsredovisningen. Varför reagerade inte aktieägarna?
– Jo, vi kunde utläsa en hel del av årsredovisningen, så pass mycket att vi började ställa kritiska frågor säger Åsa Wesshagen, ansvarig för bolagsfrågor på intresseorganisationen Aktiespararna.
Aktiespararna ”ringade in” att någonting inte stod rätt till och hade med sig ett stort frågebatteri till bolagsstämman.
– Vi var bland annat på revisorn med frågor, men fick inte svar på allt, säger Åsa Wesshagen och tillägger att ibland är ett ickesvar också ett svar.
Revisorn har inte skyldighet att svara på frågor, och frågor som kan skada bolaget får revisorn inte svara på. Men åsikterna går isär huruvida det är revisorn som måste få mer svängrum, eller om det är aktieägarna som måste bli bättre på att sätta press på bolagen med hjälp av den information de redan har.
Rakel Lennartsson