Jag har jobbat på kapitalmarknaden sedan 1985. Ganska ofta har jag upplevt ett grunt kunnande, i vissa fall till och med ett förakt för teorier, liksom att framgång lika gärna kan bero på tur, som grundmurad kompetens. Ingenting av detta har jag upplevt hos revisorskåren. Tvärtom. Jag fascineras ofta av hur revisorer på upphöjda poster, som rimligen för många år sedan måste ha lämnat detaljarbetet, kan ge sig in i en diskussion om nästan vilken IFRS-standard som helst. Den inkompetente börsbolagsrevisorn har jag ännu inte träffat.

Med halva bekantskapskretsen inom redovisnings- och revisionsområdet, vet jag också att det är ytterst lite som en erfaren revisor inte känner till om vad som försiggår på ett företag. Inte bara finns den institutionaliserade granskningen, med checklistor och riskanalyser. Därtill är ett företag, industriellt eller finansiellt, en samling motsättningar och interna kamper. Det är revisorns bästa vän. Läckor och skvaller, om medarbetare och andra avdelningar, flödar som rinnande vatten genom organisationen. Detta är en del av revisorns arbete. En överraskad börsbolagsrevisor har jag ännu inte heller träffat.

Så varför har revisorskåren just nu sin värsta förtroendekris sedan 1930-talet?

För mig har Carnegie, HQ, Eniro och Swedbank varit en vattendelare. Carnegie gick över styr, både beroende på dolda förluster på derivataffärer, liksom på grund av extrem riskexponering mot en enskild kund i kreditgivningen. HQ gick i stöpet beroende på dolda förluster på derivat. Eniro övervärderade köpta olönsamma dotterbolag, men tvingades slutligen till nedskrivningar och kurspressande nyemissioner när bankerna sa stopp. Swedbank tvingades till nyemissioner på 25 miljarder kronor, på grund av förluster i främst sina baltiska dotterbolag. Ändå har dessa dotterbolag fått behålla ett bokfört övervärde på drygt 10 miljarder i redovisningen. Och internationellt är exemplen på felvärderade tillgångar och dolda risker i bankerna, nu så många att ingen klarar att hålla räkningen.

Inkompetenta börsbolagsrevisorer? Nej. Det handlar om oberoendet, om förmågan att tvinga fram ogynnsamma åtgärder i redovisningen eller mindre smickrande information i rapporterna. Därför har EU lagt fram ett flertal förslag för att stärka, eller snarare tvinga fram, ett ökat oberoende hos revisorn. De topp 3 mest avskydda förslagen inom revisorskåren upplever jag vara:

  • bolagsrotation,

  • gemensam revision (som dock tonats ned väsentligt på sistone), samt

  • konsultförbud mot revisionsklienter.

EU:s förslag om bolagsrotation efter i normalfallet sex år bemöts med två huvudargument – det blir dyrt för bolagen och det försämrar revisionen. Ofta hänvisar branschen till forskning inom området, som sägs visa att rotation är dåligt. Ett annat argument är att Italien är det enda land som har rotation i dag (och vem vågar ha Italien som förebild, just nu ..?). Det är emellertid svårt att förstå hur forskare kan utvärdera ett område, som bara finns i Italien. Det är också svårt att förstå hur forskare, inom just detta område, kan komma fram till entydiga bevis för att rotation är dåligt, när redovisningsforskare har synnerligen svårt att belägga samband inom betydligt enklare områden än detta.

Därtill känns revisorernas omsorg om klienters kostnader som ganska spelad, eftersom företagens kostnader samtidigt är byråernas intäkter. Och om nu rotationen leder till en större revisionsinsats, borde ju ett ökat anbudsförfarande leda till prispress. Sammantaget borde detta rimligen gå jämnt ut för klienterna.

Ytterligare ett argument mot rotation anses vara att det tar två-tre år för ett revisorsteam att få grepp om ett börsbolag. Med kontinuerliga byten av revisor skulle därför kvaliteten på revisionen försämras. Bortsett från det faktum, att ungefär 230 av Stockholmsbörsens 280 bolag är synnerligen hanterbara i storlek, framstår en 2–3-årig inkörsperiod även hos en större klient, som obegripligt långt. Dagligen accepterar managementkonsulter uppdrag i mycket stora organisationer, där de på betydligt kortare tid än två-tre år, ska lära sig en koncern och komma med åtgärdsförslag inom många svåra strategiska områden. Likadant gäller för datakonsulter. Inte många kan räkna med ett fast åtagande ens under två-tre år. Revisorer är därtill den enda konsultgrupp, som anser att ett sexårigt kundförhållande med ganska fasta och tydliga ramar, är en begränsande tidsperiod för arbetet.

Men låt oss vända på frågan: Vad gör revisorerna själva för att ta sig ur den värsta förtroendekrisen sedan 1930-talet? Hur ser de fyra stora revisionsbyråernas agenda ut för att stärka omgivningens förtroende för deras företag? Låt mig få föreslå tre åtgärder, som i alla fall skulle öka mitt förtroende för revisorerna i börsbolag.

Inför frivilligt en separering mellan revision och konsultation. Deklarera öppet att byrån antingen åtar sig revision eller konsultuppdrag i samma börsbolag, inte både och.

Lyft fram särskilt problematiska områden i revisionsberättelsen, områden där värderingsproblem och värdeförändringar har stor betydelse för bedömningen av bolaget. Om inte några sådana områden finns – skriv det.

Ta striden om värdet av goodwillposter i olönsamma enheter. Om en revisor får lämna ett uppdrag året efter en större goodwillnedskrivning, kan jag försäkra att de flesta på kapitalmarknaden skulle se det som en kvalitetsstämpel på revisionen, inte som ett nederlag.

Peter Malmqvist är ordförande i Sveriges Finansanalytikers Förening (SFF).

peter.malmqvist@eqr.se