Ericsson lämnade sin bokslutskommuniké 25 januari i år. Kursen sjönk som en sten, sex procent mer än index. Placerarna var rasande. ”Ericsson borde vinstvarnat!” stod klistrat på varenda internetsajt. Borde de? Stockholmsbörsens regelverk följer två spår – när bolaget lämnat en egen prognos, samt när bolaget inte gjort det, som i Ericssons fall. Då gäller följande:
”Om bolaget inte har offentliggjort en prognos eller annat framåtblickande uttalande och bolagets finansiella resultat eller ställning avviker på ett oväntat och väsentligt sätt från vad som rimligen kan förväntas med ledning av den information som bolaget offentliggjort tidigare, ska bolaget offentliggöra information beträffande avvikelsen om denna bedöms vara kurspåverkande.”
Kärnan är ”bedöms vara kurspåverkande”. Ericssons kurs gick ner sex procent mer än index efter rapporten. Rapporten var uppenbarligen kurspåverkande. Problemet i Ericsson är att det är en ganska normal kursrörelse efter en rapport. Granskar vi kursutvecklingen i samband med de senaste 21 kvartalsrapporterna, kan konstateras att kursrörelser på minst tre procent relativt index har inträffat vid hela 15 tillfällen och vid sju tillfällen har aktien fallit minst sex procent. Därför var det senaste fallet inte exceptionellt. I begreppet ”kurspåverkande” ligger naturligtvis att kursen ska förväntas röra sig ovanligt mycket. Kurser rör sig ju alltid efter en rapport.
Detta speglar huvudproblemet med denna del av noteringsavtalet – hur vet bolaget vad som är exceptionellt kurspåverkande? När bolaget självt har lämnat en prognos är det lättare. Som tumregel kan sättas upp att kursen avviker ungefär lika mycket som avvikelsen från prognos. En egen prognos är därtill en sorts utfästelse, som blir styrande för analytikernas arbete. Då är det rimligt att ha dessa regler.
Däremot inte om bolaget avstår från prognos. I denna situation ställer ”vinstvarningarna” till mer problem än de löser. Inte sällan har jag suttit i ett flygplan när det inträffar, varpå det är 32 obesvarade samtal och 12 telefonmeddelanden efter landning, alla med samma innehåll – ”vad f-n är det som händer?” Värdet av att få vinstvarningen någon vecka eller två före rapporten (vilket det normalt handlar om) är obefintlig. Det är bättre att vänta på rapporten. Då sitter alla analytiker på plats och företagsledningen är tillgänglig för frågor. Eventuella frågetecken kan snabbt få ett svar. Det är betydligt bättre än att behöva stå med en mobiltelefon någonstans i världen och försöka ta reda på vad som hänt.
Så Ericsson är oskyldigt? Nej, Ericsson är skyldigt till att ovanligt ofta skapa dramatik när rapporten presenteras. Facit ovan är skrämmande. Att drabbas av markanta kursrörelser vid tre av fyra kvartalsrapporter är unikt. Det finns inte heller något annat storbolag som drabbats av ett kursfall på hela 18 procent mer än index samma dag som rapporten presenteras. Det var fallet vid niomånadersrapporten 2007. Efter ytterligare en vecka hade aktien gått ner lika mycket till. Detta skapar överdriven dramatik och osäkerhet, vilket långsiktigt medför en press på värderingen av bolaget.
Men möjligen är företagsledningen oskyldig. Kanske är det, helt enkelt, Ericssons affärsverksamhet som är extremt riskfylld. Ett skäl skulle vara att Ericsson, för att vara storbolag, är ovanligt beroende av ett fåtal kunder. Ett annat skulle vara att Ericsson jobbar på en marknad med extrem konkurrens, där många konkurrenter hänger på fallrepet. Trots allt är Ericsson den mest lönsamma aktören inom sitt område. Vi borde kanske jubla.
Min egen bild är dock färgad av historiken. Ericsson slopade nämligen orderingången i början av Carl-Henric Svanbergs regeringstid. Detta är en av de viktigaste parametrarna i ett bolag med Ericssons projektinriktade verksamhet. Även Sven-Christer Nilsson försökte ta bort den i början av IT-kraschen, men han åkte ut och orderingången åkte in igen.
Ericsson borde plocka tillbaka denna extremt viktiga parameter, samt försöka kommunicera med placerarna kring denna. Då får bolaget in en central och framåtblickande indikator i rapporteringen, eftersom orderingången är utmärkt som tidig varnings- eller potentialsignal. Den går också att rapportera med tätare frekvens än varje kvartal. Det gick fram till 2004, Ericsson – vad hände sedan?
Peter Malmqvist är ordförande i Sveriges Finansanalytikers Förening (SFF).
peter.malmqvist@eqr.se